Detta är del två i berättelsen. Klicka här för första delen

Läget sett från satellit i ett tidigt skede i branden. Datum och tidpunkt är inte angivet, men detta var läget en bit in i Augusti.                          Delförstoring av motivet:

Kanske är det fredag eftermiddag? Ängelsbergarna känner röklukt i luften. Dagen därpå hade brandområdet växt och röken vällt in och låg tät över samhället. Foto: NASA

Jag hade alltså lämnat byn

som den siste flyende. Att jag hade grannar kvar som aldrig for visste jag inte. Min vän M höll sig kvar. Med alla djuren: får, kalkoner, höns. Han, visade det sig, var ”beredd att gå hela vägen” om det skulle bli så.
Själv befann jag mig ”i säkerhet” på väg in till Fagersta. Härjad som man blir när man på länge inte klivit ur sin overall och som middag käkat vita bönor direkt ur burken.
Jag hade rykande färska bilder i tre kameror: Min Nikon D80, vår Pnasonic moderna video samt min iPhone. Stillbilder och rörligt.
Jag var på väg till kommunkontorets krismottagning. Jag och katten. Han väsnades oerhört i kupén. Han fick röra sig fritt och dreglade överallt när han inte hulkade. Det var kladdigt, rökigt och tragiskt.
Stannade först vid Fagersta-Postens redaktion inne i stan. Var dom intresserade av mina bilder? Ja, det är klart dom var intresserade. En snubbe med unika foton från ett av myndigheterna förbjudet territorium. Nytagna. Riksintresse. Nu stod fotografen där i askgrå slitna kläder, håret på ända och med skakande händer pillandes ut minneskorten ur apparaterna. Man ville titta på grejerna och behövde ringa nån inköpsansvarig.
Här ser man  vad som fanns på bilderna. Nyhetsbilden som ingen annan hade: Vattensläpp alldeles bakom ett utrymt Ängelsberg. Inte en käft utom förbiilande brandmanskap.
Det var lite tufft. Hade behövt en agent som stannat och förhandlat. Nu trampade jag otåligt medan jag försökte erinra mig frilansarvodet för bilder. Dels för enstaka publicering på framhävd plats, typ förstasida / löpsedel, dels för fri publicering under definierad tid. Kunde ensamrätt vara intressant? Har hört att beloppen kan bli ansenliga.
Jag höftade något på måfå och var inte beredd på någon ytterligare dialog utan gick bara när det visade sig att budget sa nej.
Katten i sin bur skrek hela tiden på väg till kris-centralen. Men det var jag som sökte krishjälp. Inte katten. Jag parkerade vid kommunkontoret och möttes i foajén av en något överraskad gulvästad kvinnlig resurs. Överraskad, därför att för henne var det ju igår Ängelsbergarna kom till stan, i busslaster.
–Nåja, jag kommer nu först. Jag är den siste som lämnar hembyn. Man kan inte andas där längre.
Jag hade gråten i halsen och såg mig runt i kommunens foajé. Jag hittade en soffa i ett hörn och blev lovad:
Nattrum, för kommunen kunde minsann stå för första natten, samt någon att tala med. Jag var skitig, rufsig, hade sovit på bryggan i två nätter, bogserat min båt i storm, luktade rök, grät, var törstig och befarade det värsta. Släktgården låg ju i lågor, ja, hela kyrkbyn. Jag ville två saker: prata med någon och kolla var andra Ängelsbergarna fanns. Gick det att nå dem?
Efter en stund kom en socialsekreterare. Vi gick till hans rum. Medan han fixade fika gick jag för att hämta katten från bilen. När jag öppnade foajédörrren slog något helt nytt emot mig. Något efterlängtat: duggregn!
Jag var helt överraskad och omtumlad. Fikade med kuratorn. Han sa förstås kloka saker om att ibland händer sådant som man inte förstår och att man måste låta tiden ha sin gång och prata om hur man känner och inte låsa in sig och att det ju alltid finns resurser om man behöver hjälp.
Jag tackade för råden och fick en adress av kris-tjejen. Dags att planera för natten. Hotellet är fullt, där Ängelsbergarna bor. Men nu skall jag  möta  min värd. För tusan: jag hade kunnat sova en natt på nån brygga igen, jag ville träffa dom jag kände. Men nu stämmer jag möte med min värd. Åker efter honom. Katten brölar.
Det är ett småbarnshem i Västanfors – jätterara människor. Dom bjuder på mat. Dom är volontärer som erbjuder husrum åt strandsatta. Deras småbarn stojar i vardagsrummet. Dom har hund. Jag har katt. Röken ligger tät över samhället. Jag känner, min kropp känner: utmattning, dra härifrån, bort från röken åtminstone. Jag ringer Leif. Kompis sedan mycket länge.

Jag lät kameran vila under alla olika förflyttningar från Ängelsberg via Fagersta till Leif och hans Kicki några mil norröver.
Därför passar det bra att sticka emellan med ett par andra bilder:
Ett foto över delar av norra brandområdet taget året före branden.
Det är i maj månad och min syssling Jonas Swärd har fått i 60-årspresent att åka helikopter runt våra släktingars marker, där våra gemensamma anförvanter varit och verkat i många generationer. Sonen Daniel höll i kameran.
Klicka i någon av bilderna så blir de större.
Samma tagningstillfälle men åt ett annat håll:
Västervåla året före branden. Kyrkan mitt i bilden även här.

Två timmar efter att jag lämnade Fagersta kör jag i med Opeln och en skitsur katt mot Leif och hans Kicki som bor utanför Hedemora. Dom har väldigt mycket: djur, katter bland annat, värme, sovplats, mat och tid.

På vägen pratade jag med VLT, Länstidningen. Jo, det kunde vara intressant. Kunde jag återkomma när jag var framme i Vikhyttan? Kanske att dom kunde ta in rörliga bilder på sin sajt? Datorn var med. Och kortläsare och oredigerad film. Var nyfiken själv på hur det såg ut.

Kissen var fortsatt pissed off. Det här var verkligen inte vad han hade tänkt som sommarsemester: bilåka och en massa främmande katter. Med allsköns revirmarkeringar! Här blir kissen varse kaninerna.

Leif och Kicki är snälla människor. Goda vänner jag fick sova hos. Jag kom dit om aftonen tisdagen den 5 augusti. Vi lagade mat och jag försökte hålla kontakt med yttervärlden, men Vikhyttan ligger långt bort från alla nät. Eller låg i vart fall då, i augusti 2014.
Länstidningen ville gärna se på mitt material av rörliga bilder. Men när jag tittade på filmfilerna på minneskorten så var de ju på flera hundra megabyte. Kanske 100 megabyte per minut. Det märktes att det inte gick att skicka någonting där från skogen. Vi förde långa diskussioner på telefon, och VLT tipsade om att jag skulle försöka filma av videokamarans visningsförnster med min smartphone. Och se om det gick att skicka. Så här såg resultatet ut:

Samtidigt gällde det att lyssna på lokalradion för att ta del av senaste nytt. Gick det an att komma hem? Det vara bara det att den radio vi hade tog i första hand in Radio Dalarna. Jag behövde ju Västmanland! Gick jag ut på gårdstunet med Leifs Transistor och höll den i rätt riktning så kunde jag svagt höra Västerås-sändaren.
men de sände ju inte kontinuerligt, utan lite då och då, angående branden alltså, så det var väldigt svårt att hålla sig informerad. Man kan ringa myndigheter, diverse kris-telefonnummer och där fick jag mest veta att det inte gick att återvända.
Det talades en hel del om sociala medier (redan då..). Att människor hade hållit kontakt under krisdagarna, att man grupperat sig för insatser, att man tröstat varann och rapporterat både lokalt och vidare kring. Jag var medlem på facebook, men såg aldrig något av detta. När jag loggade in var det bara det vanliga med folk som satt och åt gott på någon exotisk strand, fotograferade sin parasolldrink och fick gillande från kreti och pleti.
Jag sökte på ”Ängelsberg” på facebook och fick bara veta att det är ett samhälle i Norra Västmanland där det finns världsarv, oljefabrik och lite annat.

Den åttonde augusti hade jag fått nog. Inte av mina vänner, men av att vänta i ovisshet. Bästa sättet att ta reda på vad som hade hänt hemma var att bara återvända. Om huset stod kvar ville jag se det med egna ögon. Inget hade sagts på radion om vad som brunnit i Ängelsberg. Jo, att ”några fastigheter” brunnit upp, men inte var eller vilka. Och att en person avlidit samt en skadats illa.
Bröl-katten och jag körde hemåt efter att man på nyheterna sagt att myndigheterna under dagen skulle komma att släppa på restriktionerna för vilka som fick vistas i området. Jo,jag tackar jag, undra på om man ville vara där och inte låta vem som helst börja nosa på en utrymd fastighet!

Ett utsnitt ur bilden:

Så kom det sig att när jag precis svängde upp över järnvägen intill vårt hus och kunde konstatera att det stod kvar, så ringde telefonen.
det var en tjänsteman från kommunen som sett i sina listor att jag var en av dem som get sig av och fått hjälp av kris-personalen. Han ville veta om jag hade det bra och om han kunde pricka av mig på sin lista.
Jag svarade honom att jag precis återvänt och att eftersom jag aldrig fått veta någonting så var det befriande att se att i varje fall vår kåk inte hade brunnit. upp. Det var ett kort samtal (jag ville ju bara ut ur bilen, för att inte tala om katten), men det skulle komma mer från kommunen.
Jag hade varit borta i 60 timmar och kunde konstatera att allting var intakt. Ingen brandskada, inga strömavbrott, inga inbrott. Pratade med mina anhöriga i långa samtal.
Men jag hade fått veta att det skulle hållas ett möte nere i samhället mitt på dagen och det ville jag inte missa.
Ängelsbergs bibliotek hade konverterats till ”Informationscentrum” och där mötte myndigheter upp.

De tre cheferna från Socialnämnden, Utbildnings- och fritidsförvaltningen samt polisen

Men där fanns ju också ”Ängelsbergarna” – dom som hade bussats ut när det brann i skogen bakom och som hade fått eskort hem igen. Och flera andra som liksom jag lämnat och återvänt på egen hand. Några våghalsar hade aldrig lämnat. Det var ganska skakade miner som mötte varann där i lokalen. Alla hade levt med chock och nu var tiden att börja dela med sig av upplevelserna.
Vi blev välkomnade av vad myndigheterna hade att erbjuda denna dag: Personalen på Informationscentralen bestod av tre chefer: kommunens Socialchef och Utbildnings- och Socialchefen samt Polischefen i det distrikt som Fagersta tillhör.

Vid Ängelsbergs station. Oljeön i bakgrunden

Det var egentligen inte mycket som dessa tre kunde erbjuda i form av fördjupad förståelse av situationen. Utanför dånade helikoptrarna i skytteltrafik mellan Åmänningen och den ännu långt ifrån kontrollerade skogsbranden. Vid Snyten hade branden stoppat, i stort sett, men överallt där den dragit fram slog brasor upp igen – sådana som helikoptrarna hade i uppdrag att attackera.

Med detta möte tänkte man presentera uppfattningen att situationen var under kontroll.
Få trodde dem. Vi var en skara rätt chockade återvändare som just varit med om något totalt osannolikt, och nu tittade vi frågande på varandra. -Hur har DU haft det? Det visade sig ha varit lite skiftande.
Ett gäng hade bussats till närmsta stadshotell, utan att där få adekvat information. Hade elden nått hembyn? Några, visade det sig, hade förbjudits att lämna sina hem. Hela Halvarsviken till exempel. Där satt flera familjer instängda på sina gårdar. Fick inte åka på landsvägen. Fick inte ge sig ut på sjön. Röken låg tät. Ingen rök utan eld, väl? Men hur nära? Samma sak i Dunshammar. Den alltid lika driftige JG hade tagit sig för att vandra från Västanfors på den tåglösa järnvägen tillbaka till Ängelsberg. Landsvägen var ju polisbecakad. Han har stor erfarenhet av krävande eld i skog och mark, och ville väl säkra villan. Några, skulle det visa sig, hade bara stannat hemma hela tiden och brydde sig inte heller om ”Informationsmötet”.
Och så alla vi lösa medborgare som oroat oss, gett oss av, inte hört nåt, och sen återvänt och fortfarande inte begrep vad som hänt. Annat än att en dött och en skadats svårt. Men vi var på mötet i alla fall. Men blev vi något klokare? Jag lämnade mötet till dånet av jättehelikoptrar vid Oljeön.
På väg hem mot Sjölunda var det stopp på sina ställen. Vid avfarten mot Stabäck stod polisen och vaktade. Ingen fick åka in där. Vägtrummorna av plast hade smält av hettan. Sot, grus och asfalt hade fyllt hålen så vägen var obrukbar. Dessutom brann det förstås fortfarande, och glödde.

Nere vid bruket stod dessa bjässar

Manskapet viftade åt mig att inte stanna. -Åk vidare, vi kan inte garantera säkerheten, och vi måste ha utrymme att komma fram!, ropade dom.
Det vara bara att lyda. Förhoppningsvis kunde trycket lätta till nästa dag när det åter skulle bli träff med byfolket nere på ”Informationscentret”. Så blev det inte.

Den 9:e augusti inleddes med stilla och vackert väder

Bilden är tagen halv sex på morgonen. Katastrofen återhämtar sig.

Klockan halv åtta kom italienarna

Svep efter svep efter svep.

Vår khakifärgade kåk blev ett uppskattat siktmärke för flygarna. Så här bör det ha sett ut från planet (men med skogen brinnande i fonden). Sjölunda centralt i bilden. Längst ut till vänster på udden: granngården Gustavsvik.

Klickbar bild     Dom flög i omgång efter omgång hela den förmiddagen.
Jag siktade in mig på att åter ta mig till byn och Informationscentralen, men blev hindrad av polisen.
Det visade sig att Ängelsberg åter hade blivit avstängt territorium. Brandrisken var definitivt inte över. Samhället var fortfarande hotat. De som återvänt in till Ängelsberg, de bofasta, tilläts vara kvar i sina hus, men med anmaningen att när som helst komma vara tvungna att evakuera igen.

Jag kom alltså inte dit. Inte heller de för den uppkomna situationen avdelade tjänstemännen från kommunen fick tillträde. ”Informationscentralen” hade varit öppen i några timmar. Och bara en dag. Nu fanns den inte längre. Avlyst område. Jag återvände hem.
Där var cirkusen i full gång
Klicka i bilden. Räddningsplanen med Landsberget i fonden

De gula flygen flög intensivt. Om och om igen vände de in över vår udde och sniffade sig ner mot vattenytans försvann i några minuter och sen tillbaks igen. Hela tiden i par, intill varandra. Från tidigt till sent. Alla dygnets ljusa timmar.
Här slickar en tätt över grannarnas Gustafsvik.

Här är det kvällskörning

Långt senare fick jag veta att branden knappast alls släcktes till följd av de gula planens framfart. Författaren Sven Olov Karlsson berättade på ett möte i Västervåla Sockenstuga att när elden, som spridit sig norrut med vinden kom till en sluttning ner mot en sjö (Snytensjön) och att där fanns gott om lövträd, så bedarrade den hetsiga skogsbranden i brist på tillräckligt torrt material.

Bedarrar gör även denna berättelse.
Innan restriktionerna lagt sig smög jag ut med båten och la mina kräftburar, som planerat. Samtidigt ställde min familj i ordning för att köra från Västkusten till Sjölunda för den planerade kräftskivan. Ängelsberg var fortfarande avspärrat i några dagar, men jag och hustrun tog en promenad där polisen inte såg oss och tog denna bild från Ingenjörns udde.
Ängelsberg låg kvar, och gör så än i dag.

Mycket skulle komma att hända de efterföljande veckorna, månaderna, åren.
Räddningsarbetare skulle komma att hyllas som hjältar. Utredningar skulle komma att påvisa stora brister i planering och resurser för en dylik katastrof. Rättsväsendet pekade ut ansvariga.
Vi som inte är riktigt bofasta på orten tänkte, inför återbesök till Ängelsberg, att vi skulle ”ligga lågt” och inte plåga ortsborna med en massa prat om branden, nu när man började få avstånd till den.
Och så visade det sig att alla i byn fortsatte att tala om branden, och knappast mycket annat, många månader senare. Ja, branden är ett högst levande samtalsämne ännu, flera år senare.

När detta skrivs har Sven Olov Karlsson precis publicerat sin bok Brandvakten. Som till skillnad från denna enbart subjektiva ”blogg” är en professionell och stundtals svidande redovisning av vad som faktiskt ägde rum. Har du läst så här långt så är jag säker på att du kommer att uppskatta boken. Skaffa den!

Tack för förtroendet!
Johan Ahlén