Ljusbacken-kollektivet hade startat 1974.
Den första sådden hade ägt rum, såväl bokstavligt som bildligt.
De första grönsakerna hade skördats.
Nu skulle själva stället ta form.

Konsolidering

Enligt ordboken betyder det att:
Förstärka genom att förbättra den inre strukturen.

Pam och jag hade återvänt från Orienten.
Planen var den: Storsatsning på kollektiv / new age / kursgård.
Vi ville förändra världen, vi ville göra det tillsammans med kamraterna.
Men vi ville också skaffa barn. Barn nummer ett.
Den stora världen skulle på så sätt matchas med den lilla världen i skön harmoni.
Detta i en tid när ”vanliga” människor skrattade åt giftfri mat, kallade yoga och meditation för ”flum” och när Harrisburg fortfarande var ett fungerande kärnkraftverk.

.

.

–

.

.

Var och en skötte sitt eget privatliv, vare sig man levde som singel eller i parrelation. Var man välkomnad in i gruppen av de andra så gjordes det plats så man i mån av plats fick ett eget rum. Vissa saker skulle alla dela lika på.
Matlagning till exempel. Alla var förstås inte lika väl skickade till detta, men man gjorde sitt bästa. Några av tjejerna lagade härlig mat. Här Ann och Mia.

.

.

Ok, vissa grejer krävde specialkunskaper. Här har Staffan beställt betäckning av en kviga. Det är Staffan som drar. Kaj är på språng, medan seminören verkar vara i kläm.

En solig härlig vårdag. Anki har bestämt sig för att bygga ett yttre vedskjul precis utanför röda husets pannrum. Som ett buffertlager under bitande kalla Norrlandsvintrar.
Mia har hittat en sittplats på sågbocken.

Man kan bygga egen stege, som här, men man får passa sig så det inte brakar.

Vissa jobb måste tvunget göras när så många som möjligt behövde vara med. Roger och Björn hade jobb utanför, men vissa helger klev dom i jobbarbyxorna och tog i. Som här för att hämta ved i en skogsbacke.

Och sedan fanns tillfällen för mer otvungen social samvaro. Även den i storskogen. Varför inte?

Här är det jag själv som fastnat på plåten. Undrar just vem som tagit bilden?
Sena tiders barn kan undra över detta med att fotografera i svartvitt. Det är förvisso en teknik som har sina rötter i 1800-talet. Och bilderna här har gått igenom diverse kemiska processer innan  de hamnat i cyberrymden.
Men håll med om att svartvitt kan gestalta verkligheten väl så troget!
Så här såg jag nämligen ut när det begav sig. En hippie-medarbetare med ambition att ändra på världen.

Att ändra världen, ja. Det vore ingen konst att raljera över de människor man ser på bilderna här. Att vi trodde att någon skulle ta intryck av vad vi ville förmedla. Det kan synas exotiskt idag, men så var det.
Tjejen med pressveck på byxorna bryter av. Stadsbo på besök, eller möjligen någon vi tog hand om, jag minns inte.
Vi ingick iaf i ett system där någon socialbyrå skickade en problematiker till oss för att vi mot vederlag skulle låta denne få vara i fred ett tag från någon stökig social miljö. En del trivdes med det och kom på bättre fot med sitt liv. Andra var för tunga och hade behövt mer handfast guidning än den vi kunde erbjuda. Dom kom antingen inte till oss eller också rymde dom omgående.

Flickan med pressveck pratar med Nancy, hennes son Johannes ligger i vagnen som Roger skjuter. När detta togs hade den lilla familjen bakom sig en Asien-resa som innehållit att Nancy, som har indian-påbrå, haft riktigt äventyrliga inslag för sig. Bland annat tävlade ”Nancy the squaw” mot afghanska män i tävlingsritt genom halvöknarna.
När kursverksamheten började blomstra och ta form, just vid den här tiden, våren 1975, då insåg flera av oss att jobbet just hade börjat. Björn ska ha mycket credit för att ha förstånd när det gällde att engagera goda föreläsare. Som ofta återkom år efter år.

Sen vill jag bara visa porträttet på Roger med hans fru Nancy i bakgrunden. De stannade inte särskilt länge på Ljusbacken, men jag gillar bilden. Några år senare besökte jag dem i en enslig stuga på kollektivet Skogsnäs längre norrut.

Roger hade nåt snurr i örsnibben. Man hade gjort ett hål och dragit in nån snodd. Det kan vara på sin plats att begrunda att sådana manövrer på män var oerhört ovanligt på den tiden.
Jag hade själv en snurr.

Det är senhöst nådens år 1975. Bilden föreställer en lada som låg en bit inne på vägen mot Överälve. Tidigare samma år, vid midsommartid, gjorde vi vårt barn i den ladan. Ett halvår senare fick jag ingivelsen att plåta ladan.

Alla bidrog med vad de kunde. Till sommaren fick den driftige Brian färdig en bastant solfångare, med ackumulatortank och allt. Den var väl sådär i effektivitet, men mitt i sommaren gick det bra att tvätta sig riktigt ren. Här är vi inne i oktober och tja, svenska sommaren är kortare än i Brians hemland Australien.
Halloween-supé i gruppen, genom initiativ av tre amerikanska medborgare som var med oss. Det som syns som gemyt har en laddad baksida.
Här sitter från vänster Ann, Anki, Linnea suddar där bakom, Mia, Pelle. Mitt emot Nancy, Pamela, Björn (bakvänd) och Roger. På menyn någon smarrig rotsaksgryta. Det som ser ut som en flaska läsk är inte det utan soyasås. Möjligen är det en flaska Kirsch där bortom, några verkar vara redo med snapsglas. Om det var helg gjordes kanske undantag, men droger var i princip förbjudna under denna period.

Problemen som vilar över gruppen handlar om den konflikt som uppstått mellan Björn och de övriga fem delägarna. Vi som inte var delägare, utan ”bara” besökare, vi kunde riskera uppfattas som ockupant av de övriga delägarna. Så vad göra? Vi var ju inbjudna av Björn. Han verkade tänka att den som värvat flest proselyter, den skulle komma att ta över stället. Herre på täppan.
Herre över det röda huset, vill säga. Familjerna Humlebo / Westling / Forsell bebodde det vita huset, och ingen kommunikation ägde egentligen rum mellan grupperna.

Visst, vi ska ju ändra världen, men vi lär först ändra på vår egen gård. ”Förstärka genom att förbättra den inre strukturen”. En majoritet av de boende i röda huset ville förhandla med ”de Vita”. Jag tog på mig rollen som medlare.

Anki och Björn sågar. Det nya vedskjulet är färdigt. Criss eldar i eldtunnan.
Dags för matfront. Vi hade avtal med olika grossister på hälsokost-sidan och tog ofta hem större partier. Det var naturligt att skapa service av detta till likasinnade i byarna runt omkring.

.

En väldigt talande bild är den med Lasse Jedström på matfronts-träff.
Ljusbacken fördelade beställd mat men det var också marknad för hantverk och kulturutbyte. Kollektivet började få en viktig roll i omgivningen. Ljusbacken började få många sympatisörer.

Att medla innebar att tala med de båda grupperna, sammanställa deras respektive krav, presentera dessa för alla inblandade och se om det fanns förhandlingsutrymme. Också komma med förslag som kunde vara acceptabelt för båda. Mitt i den processen visste vi inte om vi skulle vara tvungna att flytta eller ej. Men vi förberedde oss för att kunna ta över, om de vita ville flytta. I så fall gällde det att ha någon modell färdig för det gemensamma, ägandet till exempel. Kooperativ? Stiftelse? Vi läste på, diskuterade, drömde. Och jag förhandlade.
En dag sent på hösten kunde jag presentera ett förslag som innebar att vi, Björns gäster, köpte ut ”de Vita” mot 50.000 kronor, och det var ett bud som alla kom att acceptera.
Till nyår var vita huset vårt.

Nu gällde det handpenning, alla skulle bidra för att kunna köpa ut gruppen som drog. Jag sålde min frimärkssamling för att bekosta min och Pamelas andelar. Vi skulle alla bli fastighetsägare. Dock inte utlänningarna, det fanns nån regel mot det, men alla skulle med på så lika villkor som möjligt.
Mia var i valet och kvalet. Jag såg det som en tillgång om hon ville flytta in ”på riktigt” i gruppen, bli delägare.
Jag ”bearbetade” henne skulle någon kunna säga. Så till slut blev det så. Det visade sig nog vara ett värdefullt beslut.

1975 års sista bild får bli på två unga representanter för de båda grupperna på gården: fröken Humlebo (Kajsa?) från Vita och Joanna Lombard från Röda. Snart skulle deras levnadsöden komma att skiljas åt.

Slut på detta år. Nästa år: 1976

Först publicerad i mars 2013

Tidigare inkommen kommentar, när denna sida befann sig på en annan domän.
från Joanna, den 27 mars 2013:
vad fint! ser ut som ett harmoniskt hem och vad liten jag var.
J