Skuggor över Ljusbacken

Vi hade gjort allt rätt.
Entusiasmen – vi var övertygade om att världen gick att ändra, och att vi skulle komma att bli ett instrument för detta. Samarbete – ensam var inte nödvändigtvis stark. Vetgirigheten – samhället ”därute” levde med fatala hot hängande över sig. Vi förstod att det fanns livskraftiga svar på alla områden. Bhakti = tjänande kärlek – vi var Flower Children, uppväxta med ett tillintetgörande argument: Make Love, Not War!
Och så hade vi ett av historiens mest gynnsamma utgångslägen. Att lista alla privilegier som unga människor i nationen Sverige hade under 1970-talet, den listan är exceptionell, historiskt sett. Landets statsminister demonstrerade på gatan mot samma krigsmakt som vi avskydde. Folkbildande studieförbund gav frikostigt stöd till kursverksamhet i ämnen så radikala att få hört talas om dem. Kriminalvårdsverket erbjöd fortlöpande lämpliga ”placeringar” anpassade för att smärtfritt kunna passa in. Mot avtalat vederlag. Det fanns gott om entusiaster ”därute” villiga att komma med och bidra med sin begåvning och sina kunskaper. Vi deltog aktivt i vad som på goda grunder kunde ses som en ny och framtidsinriktad kulturimpuls.

Detta är ingen dålig illustration av läget.
Jag har tagit bilden. Det är vinter just i början av år 1977. Familjelyckan är närmast total.
Varken Pamela eller jag hade bott så här långt norrut tidigare. Vintrarna ÄR långa i Hälsingland, ofta från mitten av oktober till mitten av maj.
Men när väl solen tittar fram lite extra, då blir man varm i sinnet.
Pam från Kalifornien har lärt sig åka skidor. Luften är kall och kläderna bylsiga. Det hindrar inte vår lilla solskens-baby att lysa. Ett gott skratt från mamma smittar gärna av sig. Pappa är med på noterna och ska också strax spänna på sig skidorna. Ska bara ta en bild först. Det är som att Shanti vet med sig att när pappa tar bilden, då är det för att bevara ett fragment av en verklighet som skall vara för evigt. För lycka är väl ett evigt tillstånd? Det är väl rimligt att förvänta sig när man är en nyss hitkommen liten människa?

.

Året inleddes med ett planerat odlings-seminarium i februari
och till sommaren detta år planerades en stor sammankomst på Ljusbacken.

Vi hade blivit del av ”Kollektiv-centrum”, en sammanslutning av landets etablerade kollektiv. Vi ansågs vara tillräckligt stora och centrala för att hysa ett läger där sådana grupper för första gången kunde träffas, utbyta erfarenheter och planera för framtida samarbete.
.

Det fanns vid den här tiden flera dussin kollektiv i Sverige, alla med olika profil, storlek och innehåll. Meningen var att plocka fram det gemensamma, och få fram vinnade fördelar. Och det skulle bli så kul att bara se och höra andra som jobbade i samma entusiastiska anda.

Björn tolkade detta tema mycket brett och såg till att skicka ut inbjudan till många fler grupper än sådana som hade flyttat ihop i kollektiv. Hare Krishna var förstås välkomna, men här fanns både Frälsningsamén och Vänsterpartiet Kommunisterna med också. Det lovade att bli tre spännande veckor i juni – juli.
Men ännu var det vinter, och planerna lades…

Eftersom vi hade intäkter genom dessa placeringar och i viss mån genom kurser så var stället till stor del självförsörjande – vi odlade ju också mat. Men Björn och Roger som jobbade heltid utanför fick bidra mer på så sätt att den som arbetade hemma fick avdrag på sin hyra, det fick inte dom.
Jag minns att det räckte med att betala 250 kr per månad om man jobbade hemma, och då ingick fullvärdig vegetarisk kost.

Återbesök. När Shanti var nio månader gammal blev det bråttom in till Hudiksvalls sjukhus igen. Hon hade drabbats av problematik i tarmkanalen och behövde opereras. Allt gick fint förutom att jag minns hur det kändes när personalen stack henne för att ta blodprov. Inget man som förälder vill vara med om. Pamela hade agerat mycket påpassligt som uppmärksammat problemet. Vi fick god hjälp av Ann-Marie Lundberg, som var den doktor som alla vi vände oss till när örtkurerna inte räckte hela vägen.

Shanti hade ju mormor och morfar i Amerika, och farmor och farfar i Stockholm. Tanken började ta form att vi som bodde i Sverige skulle fara över och hälsa på amerikanerna, dom hade ju varit här ett par år tidigare. Förslaget kom att åka passagerarbåt till New York och därefter vidare. Vi var tidigt ute med att det inte var rätt att flyga, och dessutom hade morfar Herbert ett helt yrkesliv på sjön bakom sig, som telegrafist. Så båtresa sågs som en vänlig gest till honom. Jag hade uppdraget att undersöka möjligheterna. All denna planering fick skrinläggas av skäl som framgår nedan.

Dags att sammanfatta läget
inför stundande tumult

Vi var ett dussintal aktiva medlemmar som ägde ett ställe med 35 rum i två stora hus, och därtill fem hektar mark. Vi ville bo på det sättet, men ville också använda ställets möjligheter till att sprida spännande och nytänkande idéer till besökande gäster.
Vi finansierade verksamheten genom att ta kortare påhugg, typ lärarvikariat eller att köra taxi, några få veckor per år. Den lönen räckte för att bekosta vistelsen resten av året, så länge man bejakade att ingå i arbetsstyrkan. Vi beslutade gemensamt vilka jobba som skulle anses vara gemensamma, angelägna och det föll på var och en att hörsamma gruppens beslut.
Vi upplät plats för gäster, gärna privata sådana som intresserade sig för vad vi ville åstadkomma och som betalade för sin vistelse enligt tariff och som stöd för stället.
Vi tog också emot behövande ”vårdfall”, också kallade ”placeringar” av båda könen och i skiftande åldrar. Det gav också intäkter som myndigheterna regelbundet skickade till verksamheten. Placeringarna skulle inte särbehandlas utan förväntades ingå i den normala arbetsstyrkan, ofta som ett led i rehabilitering eller anpassning.
Vid det här laget, inför sommarsäsongen 1977, var vi fullbemannade så tillvida som att vi skulle knappast ha problem att serva gäster vid midsommarens evenemang. Men vi hade återkommande diskussioner om individer som ville ansluta sig till gruppen mer permanent.
Vi hade därför beslutat att inflyttning och att bli medlem skulle regleras enligt tydliga linjer. En viktig princip var att samtliga medlemmar måste bejaka ett inval för att det skulle kunna ske. Ingen skulle ha någon ”boende hos sig mot sin vilja”.
Vi hade dessutom återkommande relationsmöten, stundtals aningen famlande i styrka och tyngd, men ändå med ambitionen att försöka ta tillvara alla viktiga aspekter av att vara människa i ett sammanhang. Vi levde samtliga i förvissningen att vi var budbärare inför stora och viktiga reformer som hela samhället skulle vara tvunget att genomgå. Vi ville vara förtrupp för sådan förändring.

Vi vände oss emot regelrätt materialism. För oss fanns en påtaglig andlig dimension i tillvaron. Alla är del av en större harmonisk helhet som i olika tider och platser getts olika religiös dräkt. Vi tog inte ställning till någon av dessa, utan bejakade varje äkta försök att manifestera en välvillig gudom genom ett ödmjukt och harmoniskt leverne.

Pamela och jag hade manifesterat oss ordentligt i gruppen. Det fanns förstås flera mycket hängivna kollektivister på Ljusbacken och alla bidrog ju med det de kunde. Odling och byggnation och renovering och hantverk var förstås oundgängliga delar. Liksom alla kontakter med föreläsare och studieförbund. Det var verksamheter som Pam och jag deltog i men inte ansvarade för.
Jag kunde i stället vila i att ha förberett friköpandet av stället från de tidigare ägarna; utan detta avtal – inget kollektiv. Och jag hade hand om placeringsverksamheten, hade regelbundet kontakt med Kriminalvårdsverket och sociala myndigheter. Detta gav stället ekonomisk styrka.
Pam å sin sida var stor när det gällde maten. Näring, råvaror, tillagning. Hon såg till att den vegetariska dieten blev allsidig och välsmakande, för alla boende såväl som för kursgäster. Kurser i matlagning var för övrigt Pamelas nisch.

Vi hade alltså boat in oss väl i gruppen, och sedan vi skaffat barn och flyttat in i en egen tvårums-svit på södersidan i vita huset kändes hela upplägget som stabilt och väl upplagt för framtiden.

Parrelationer.

De flesta på Ljusbacken var singlar.
Sedan Nancy och Roger flyttat till Skogsnäs liksom Lollo och Lasse, så var Pam och jag det enda par som levde ihop med barn. Lena och Thomas blev ett par och skaffade småningom barn. Pelle och Criss hade barn men var inte ihop. Mia hade två barn men var frånskild. Björn hade varit ihop med Ann, men bytte flickvänner efter hand. Anki och Cecilia var singlar liksom Brian, Leif och Tore.
Det går inte att rada upp alla, för flera kom och bodde kortare eller längre tid som gäster, men en myt angående kollektiv-liv på 70-talet kan vara värd att reflektera över:
”På den tiden låg alla med alla.”
Det stämmer inte. Hur det än såg ut på andra håll så fanns på Ljusbacken en klar respektfullhet för hur människor ville arrangera sina relationer. Vi som levde i par kunde göra det utan att mötas av några som helst ifrågasättanden. Det var väl snarast att betrakta som en rätt naturlig ordning, med tanke på hur nära naturen hela gänget ville leva. Han och hon och barn = föreföll vara naturens ordning.
För singlar var det gynnsamt att få bo i en större gemenskap, särskilt om man inte (ännu) ville binda sig för någon på längre sikt. Alternativet att leva i ensamhushåll kan säkert skapa större frustration hos individen. Sedan hade antagligen enskilda medlemmar i kollektivet olika relationer med varann utan att det gjordes något nummer av det. Samkönat sex fanns (förstås) men jag skulle säga att det var visserligen accepterat men heller inte särskilt uttalat. Den homosexualitet som man kunde ana var kvinnlig.

Hippies har ju rykte om sig att röka på och ligga, lite när som helst. Pam och jag var hippies och förstod att en sådan uppfattning fanns. Nog var vi bekanta med några droger. Framförallt sådant som växer upp ur marken, och inte har sitt ursprung i något laboratorium. Vi var försiktiga med alkohol, som vi hippies såg som avtrubbande, medan vissa örter och svampar kunde förstås som ”sinnesutvidgande”. Rätt eller fel, men så såg vi på detta med droger.
Vi hade dessutom tagit beslut på Ljusbacken att INTE använda droger, inklusive alkohol. Helt enkelt av hänsyn till våra mindre gynnade vänner, vårdfallen, för vilka spriten ofta utgjort ett extra traumafaktor i redan problematiska livsmönster.
När det gäller sexet så hade Pam förvisso ett vidlyftigt beteende, barn som hon var av ”Summer of love” i Golden Gate Park i San Francisco 1967, redan som 15-åring. Under vår relation hade hon haft många möten med andra män. Detta upplevde jag naturligtvis som smärtsamt, fast jag gjorde inte något större nummer av det än att göra klart att jag inte trivdes med det. Jag hade själv aldrig uppträtt polyamoröst. De flickvänner jag haft hade varit efter varann och inte samtidiga. Hippie till trots så var mitt naturliga tillstånd monogamt. Jag hade alltså inte varit med någon annan sedan jag träffade Pamela, medan hon aldrig känt sig hindrad. Jag hade som sagt beklagat saken vid varje tillfälle, alltså de tillfällen som jag fick reda på, och det var säkert ett dussintal. Men dessa möten hon haft hade främst skett på resor där vi oftast lämnat snubben ifråga och var på väg bort, bokstavligen, från problemet.
En episod skall nämnas då jag bröt mönstret, när Pam var höggravid. Då var jag otrogen med en kvinna, vilket inte undgick Pamela. Morgonen därpå gav hon det barska kommandot att sådant inte fick förekomma, vilket jag inte hade några problem att gå in under, eftersom det egentligen var min natur. Det intressanta uppstod därmed att den enda tolkningen av villkoren för vår familjebildning var att ingen av oss härmed skulle bedra den andre. Vi skulle just få vårt första barn och vi båda föräldrar uppfattade uppenbarligen att vi från och med nu skulle vara exklusiva med varandra.

Inför de händelser som nu skall komma att utspelas är följande alltså viktigt att känna till:
Jag hade aldrig haft svårt att leva monogamt, det vill säga med en partner som jag hållit mig till och inte varit otrogen mot.
Pamela hade just deklarerat att hon inte tillät otrohet i förhållandet. Detta var överraskande, eftersom hennes livsmönster hittills skilt sig från mitt, men inte desto mindre välkommet. Vår omgivning, inklusive vår dotter Shanti kunde alltså förvänta en ”traditionell” eller ”naturlig” familjebildning – pappa, mamma, barn. Att vi skulle ha fler barn var uttalat.

Under våren märker jag av en förändring. Något är inte som det ska, jag märker att hennes blick förändrats, fokus har flyttats, blicken är inte lika distinkt längre. Så frågar jag Pam om hon förstår vad jag menar? Hon berättar då att hon fått speciella känslor för vårt senaste vårdfall, Hans. Hon kunde ärligt inte säga vad det var, men hon ville tona ner det hela. Vad det än var för känslor så skulle det enligt henne vara något som skulle gå över på tre veckor. Det var uppenbart att hon var på väg in i en ny affär. Denna gång inte med någon som vi skulle lämna bakom oss och resa ifrån, utan med en placering med vilken vi hade ett åtagande över flera månader. Jag blev väldigt påverkad, särskilt som ju hon så eftertryckligt markerat att jag inte hade rätt till affärer med andra. Jag fick väldigt blandade känslor; oro över att bli åsidosatt, förundrad över att hon kunde säga att det skulle ta tre veckor, och förbannad för den uppenbara dubbelmoralen. De båda hade tydligen tåflörtat när de tittade på tv och därmed hade Pamela öppnat för vad som skulle följa.

Det märktes snart på Hans att han hamnat i en speciell roll. Att Pamela, ställets alfa-hona visade sådan ömhet för honom lät han inte passera oförmärkt. Han är en man av stora åtbörder. Kommen ur ett storbondehem i Mälardalen var han hemmastadd i maskiner, motorer och verkstadsarbete, modell större. Traktorer, svetsaggregat och domkrafter hanterade han utan vidare. Men när hans storvulna sätt klampade in i vår grupp blev det genast problem.
Det fanns förstås skäl till att han var stadd under obeservation och skickad till oss på prov. Tillvaron bland maskiner på en fädernegård där kraven på honom var lika oändliga som gårdens odlingsareal så blir situationen ödesmättad. Den unge rebellen hade uppenbarligen markerat mot sitt ursprung och rest omkring, bland annat i Asien. Vad han där inhämtat av klassisk österländsk visdom återstår väl att påvisa. I vilket fall såg socialtjänsten det som en god lösning att anvisa plats i Norrland. Hade dom haft ögon för att Ljusbacken representerade ett mer finstämt sökande med meditativa inslag hade de kanske gjort en annan bedömning. Hans fann som sagt snart ingen anledning att begrunda sin situation. Vi fick ta hand om en trotsare, en som ifrågasatte allt och alla, även den hand som födde honom. Det är sannolikt att under normala omständigheter hade han fått respass ganska snart, men påhejad och immuniserad av Pamela blev detta åtagande ett öppet och svårläkt varande sår.
Medan vi som sökt oss till stället ofta spelade finstämd meditativ musik, och kanske flöjtade försiktigt i skogsbrynet, så kom nu helt andra toner in på gården. Det fanns nån låt som hette ”Sex, drugs and rock n’roll”, eller om det var en hel genre som kallades så. Detta brölade plötsligt ut mellan husen sedan Hans placerat sina stereohögtalare i fönsternischen och vänt dem utåt på rejäl volym.
Det kom förstås protester, folk ryggade förvånat inför styggelsen. Men det kom också fascinerade blickar. Det var svårbegripligt att en sån typ alls kunde finna sig tillrätta bland folk som levde ett så helt annat liv. Och vice versa. Jag kan förstå att man i ren häpenhet avstod från att omedelbart säga ifrån, man kanske ville se hur de övriga reagerade? Det var ju en provokation, en prövning, och sådant skulle vi väl vara beredda att ta? Men allteftersom det framstod att Pamela ville ha den här killen intill sig, så backade folk från det enda rimliga, vilket hade varit att be myndigheterna anvisa någon annan.
I tillägg till gruppens eftergivlighet så var jag av förklarliga skäl paralyserad. Jag var ansvarig för hans vistelse, var tvungen å ena sidan att hålla kontakten med myndigheterna, samtidigt som känslan av otillräcklighet började borra sig in i hjärtat. En känsla av ensamhet började få fäste djupt i mig, en känsla som nog blir extra stark just för att man valt att bo i en grupp med ambition om gemenskap. Förbluffad och vanmäktig ville jag få Pamela och gruppen som helhet att ta sitt förnuft tillfånga, men möttes enbart av frågande miner. Plus Hans’ attityd, som inte var frågande utan enbart segervisst dryg.
”Tre veckor” var naturligtvis rent skitsnack. Tåflörten i tv-rummet hade ägt rum medan snön låg fotdjup på vedbacken, och det skulle dröja till midsommar innan det hela ställdes på sin spets.
Den enda möjliga attityd jag till dess hade kunnat mobilisera var att under tårar inför Pamela uttrycka min vanmakt. Jag hade försiktig sagt att hon nog själv måste tänka igenom vad hon tyckte var bäst. Men vartefter tiden gick skiftade detta över till min uppfattning att vi inte klarade av vår relation. Det kunde inte ha varit tydligare för Pamela vad det var för kraftfält hon opererade i. Vad hon än insåg så bekom det henne inte. Ja, hon gjorde i och för sig en poäng av att dom så sent som i lövsprickningstiden ”ännu inte legat med varann”. Inte än. Samlar man ihop de komponenter som avgjorde mitt liv dessa händelserika veckor, så kan man förstå att allt gick emot en urladdning.

Midsommarveckan 1977 skulle det hållas ”Kollektivriksdag” på Ljusbacken. En mängd grupper var anmälda och det jobbades intensivt för alla förberedelser.
Grupperna hade börjat anlända och stämningen hade börjat förtätas när det plötsligt en kväll för mig stod klart att Pamela var med Hans. Sent den kvällen kunde jag konstatera att hans rum var låst inifrån och det fanns därmed inget tvivel kring vad som var på gång.
Jag bestämde mig för att det fick vara bra, packade min ränsel och satte mig ute i korridoren för att vänta på ett tillfälle att säga farväl. Jag satt i dunklet och det dröjde en god stund innan Pamela vid 3-tiden på morgonen kom ut för att gå på toa. Dörren var därmed lämnad på glänt och jag gick in och tog initiativ till ett handgemäng mellan mig och vårdfallet Hans. Jag gick oskadd därifrån, men möttes av Pam som uppfattat tumultet. Hon såg att jag var på väg ut och försökte hindra mig. Hon till och med följde mig ut ur huset och halvspringande i nattlinnet ner genom hagen bakom vedboden, oklart varför. Jag var målmedvetet på väg därifrån och lät inte denna varelse hindra mig. Det hade varit hennes idé att vi skulle bo i kollektiv. Ingen kan säga att jag missförstått gruppens uppgift, att få ordning på sig själv internt,  att verka i samhället och att upplysa världen, eller att jag inte ställt upp på dessa idéer. Men att bli skymfad var ett för högt pris. Hon gav snart upp jakten på mig och kunde återvända ner i värmen hos sin tilltufsade älskare.
Allt medan jag fortsatte, åter ute på vägarna.

Det som hände bara ett par timmar senare blir till ett slags ödets ironi. Jag liftade med en personbil som i hög fart körde av vägen utanför Söderhamn. Hade jag inte lyckats få på mig bältet under färd hade jag omkommit där och då, i denna stulna Opel Ascona, modell -75. Gudarna måtte ha tyckt det vara ett för högt straff, så det fick räcka med att jag skrapade högerhanden något. Samma hand som jag, min dotters far, burit på hennes mammas älskare.
Bilen blev skrot och den ene av pojkarna som kört blev kvar på sjukhuset, den andra sattes i häkte. Jag blev också förhörd men kunde lifta vidare.
Några dagar senare hände det som kom att avgöra framtiden. Inte bara för mig, utan framförallt för vår dotter Shanti. Pamela ringde nämligen.
Hon hade spårat mig och hade nu hur många möjligheter som helst att dra viktiga slutledningar. En rimlig sådan hade varit att hon beklagade vad som hänt, att hon förstod att jag blivit upprörd, att hon ville att jag och vår dotter skulle ha det bra ihop och att hon önskade att vi kunde träffas igen, försöka på nytt eller något i den stilen. Hon hade kunnat erbjuda sig att komma till mig med Shanti för att se på saken, börja om, eller kanske faktiskt göra slut? Men det ville hon inte. Hon hade andra planer. Helt andra.

Nere bland Ljusbackens äppelträd hade just ett av de besökande kollektiven presenterat sig. En udda grupp från Norge, men med ideologiskt centrum nere i Österrike. De uppträdde med likadan mundering, killar och tjejer: arbetarbyxor och snaggade huvuden. Och dom hade sagt saker som Pamela fastnade för och tog sig för att förmedla på ett något egenartat sätt
”Du kan väl komma och prata med det här gänget, dom jobbar jättemycket på det där med parrelationer”, var Pamelas lakoniska budskap i detta telefonsamtal.
Om det i mitt förtvivlade tillstånd fanns jordmån för någon tanke att ta form så borde det inte ha varit att åka tillbaka, och definitivt inte att ta intryck av AAO, Aktions-Analytische Organisation. Men efter Pamelas vädjande inbjudan så fick det bli så. Jag hade ju stuckit från min dotter och såg inte någon annan utväg. Fanns där en minimal chans att vår familj skulle komma tillsammans igen? Jag ställde den frågan tyst för mig själv, inte minst å Shantis vägnar. Och dom jobbade ju på det där med parrelationer…

Det visade sig vara falsk marknadsföring. Gruppen jobbade med parrelationer så tillvida att man ansåg att de borde utplånas, och gruppen såg som sin uppgift att konkret demonstrera hur det skall gå till. Detta stod snart klart sedan jag talat med deras två representanter i enrum, och det jag eventuellt hoppats angående min hustru och familjen, började i motsvarande grad blekna bort i mental dimma. Jag hade först blivit bedragen och nu gediget blåst och stod fortfarande utan framtid, men med en hånflinande Hans som kunde göra sig allt bredare hemma i min bostad. Stödd som han var av det faktum att han fått däng av en husbonde som haft den dåliga smaken att schappa och vars kvinna inte lyfte ett finger för att ta rätt på tumultet hon ställt till med.
På tre månader hade allt tagit slut. Jag hade nu ingenting. Det luktade illa i korridorerna, maten var smaklös, folk tittade bort, gästerna var i vägen. Desperationen växte inom mig, jag minns att jag stormade fram genom snårskog och lät ungträden slå mot bröstet, benen, huvudet, bara för förnimmelsen att känna någonting. Resten av tiden var jag som bedövad.
Det snackades. Jag hörde repliker som: –Man har inte äganderätt till någon annan. Den åsikten återkom ideligen. Ni som sade så ska veta att jag hörde er, och att jag minns. Hoppas ni trivs med denna er åsikt. Jag kunde komma in i ett rum med folk där samtalet plötsligt tystnade; för nu kom han in som dom pratade om, och vars attityd var så – – – ja, tarvligt borgerlig, eller? En kille så apart bland alla oss frigjorda. Att vilja hålla samman ett familjeförhållande – har väl aldrig hört på maken?! En kille så till den grad främmande att det inte gick att tala med honom, eller för den delen ifrågasätta henne? Det allra värsta stod Pamela för. Jag måtte ha yttrat något ångestfyllt, vad kan väl vara detsamma, när hon utbrister: -Får jag inte knulla Hans så tar jag Shanti och flyttar till USA! Underförstått, att då har du sett jäntan för sista gången.

Beslutet växte inte fram. Det bara fanns till slut där som enda utväg kvar. Under det att min fru gökade på i glad AAO-anda medan rock-musiken dånade ur kärleksnästet, och resten av kollektivgänget försökte ägna sig åt sysslor av typ skördearbete när dom inte pratade i lönndom om mig, så packade jag min lilla ryggsäck för att sticka ut och lifta igen. Senast hade jag liftat planlöst men nu visste jag vart jag skulle: till Oslo.

Jag visste att där var principen att alla kunde ligga med alla, eller snarare förväntades. Så om det nu var vad Pamela förordade så kanske jag skulle anamma hennes norm? Det kunde ju trots allt medföra att vi skulle kunna umgås, om jag nu bara mäktade ta till mig AAO:s principer. Jag tyckte jag hade blivit bra på att bo i kollektiv. Nu kanske det gällde att visa att man kunde bli bra på ”Aktions-Analys”. Att jag inte hade något att förlora visade sig vara en utmärkt förutsättning sedan jag inrättat mig i deras norska gästhus.

När jag återvände efter en tid var min hästsvans historia och jag bodde i mitt blåställ. Nu skulle Hans få se på konkurrens! Han som så okänsligt brötat in i gruppen han hade ett sämre känslomässigt utgångsläge, full som han var av trots, för att inte säga hat. För att maskera sitt obalanserade sinnelag lär han ha luftat åsikten att jag, Johan, skulle utstrålat dominerande drag. En patriark värd att demonisera – och pulverisera. Tvärtom, jag var, och är, en trygg person med självförtroende och sensibilitet. Inte rädd för någon, respektfull mot alla som gör sig värdiga av min respekt. Han levde visserligen högt på sin trofé: the First Lady. Men hon var ju uppenbart flyktig samtidigt som priset för hennes gunst var att han hade blottat sina svagheter, och det visste han. Tuppen på gödselstan. Vi skulle komma att råka i clinch flera gånger. Och då drog han alltid kortaste strået.

Ett skäl till att berätta allt detta så detaljerat är att så många var inblandade. Hade det varit ett vanligt triangeldrama bland ”vanliga” människor så hade inte skäl funnits att torgföra historien. Då hade det privata fått avgöra och ingen kanske heller varit intresserad.
Ljusbacken representerade en viktig impuls för många, genom åren säkert hundratals sökande och genuina kamrater och det kan finnas skäl att berätta historien som den var. Alla kan vara betjänta att veta vilket öde kollektivet gick till mötes. För nu var resan utför inledd.

Att navigera från ett biologiskt balanserat normalfrekvent, ehuru monogamt, sexuellt parförhållande till en tillvaro av konstanta erövringar och trygghetsknarkande ångestflykt, är stundtals krävande, rent av stressigt. Ja, jag skriver erövringar, för sådant fanns också. Allt liggande gick inte på räls, men liggandet var lika viktigt som mat, daglig dos är nödvändig, det fick var och en lära sig i AAO.
Världen öppnade sig. Nu skulle livet levas. Gamla förtryckande par-relationer var passé. En ny värld, med FRIA människor skulle danas. Och var skulle den kampen föras? Hemma? Hemma var Ljusbacken, och hemma var hela världen. Alla möjligheter som fanns runt hörnet, alla söta flickor som trånade efter killar som förstod tala om sina känslor, visa sina känslor. Att visa känslor, det var viktigt, enligt AAO. Jag fick intrycket att den sanningen var deras upptäckt.

Ett regemente i Jämtland ville veta om jag tänkte vapenvägra så jag åkte dit, men blev hemförlovad och hamnade bland alternativa gelikar på ett kalhygge, när sommaren var som hetast. Enligt tidningen var jag ”miljökämpe” för att jag var med i en grupp som skulle hindra flygplan från att sprida gift över ett skogsskifte. Så länge folk fanns i området fick dom inte spruta. Men vad visste jag om hormoslyr? Hormon, kanske, det fanns ju brudar i gänget!
Sen vart det ockupation i Stockholm. Först ”Disponentvillan” på Norrmalm, sen Mullvaden på Söder. Några dagar här, några dagar där. Men jag var förstås tvungen att återvända till Ljusbacken nån gång.
Där väntade en syn för gudar.

Det hade blivit väldigt poppis att klippa håret.
Här syns Anki, Brian och Cecilia. Och så Pam förstås. Några hade varit i Oslo själva för att få inspiration, några åkte hela vägen till Österrike. Där, i Friedrichshof höll AAO till. Deras ledare hette Otto Mühl. Han skulle komma att låta höra om sig några år senare.

Nu kom jag och gruppen hemmavid bättre överens. Den teknik som AAO aviserade för att locka fram äkta känslor kallades för ”självframställning”. Man samlades i ring och så fick en efter en gå upp i centrum och framställa sig. Så äkta och hudlöst som möjligt. På det att de närvarande kamraterna skulle se på en med så blida ögon att man kände sig trygg. Det var inte alltid resultatet blev glimrande. Därför kändes behovet av handledning påtagligt. Sådant ställde AAO upp med. Även vi fick sådana besök.
Men det var jag som tog initiativ till att köra dessa sessions. Dessutom tog jag initiativ till en sovsal, istället för egna krypin. Enligt AAO var det inte riktigt hälsosamt att dra sig tillbaka för mycket och för ofta. Man skulle leva sina känslor, och leva ut dem i andras närvaro. Då gör dom bäst nytta. Och vad är då bättre än att bo ihop ordentligt?

Att fotografera var förstås bara ett förkastligt borgerligt sätt att ödsla tid. Liksom att spela musik, dansa, berusa sig, förvärvsarbeta, be, meditera eller alls ägna sig åt sådant som hörde ett inre eller yttre liv till. Det som gällde var det som hände precis på gränsen mellan det inre och det yttre, nämligen på huden. Hur det såg ut när man var, uttrycket när man var äkta. Så när nu gänget, eller en försvarlig del av det, skulle anpassa sig till dessa oväntade normer blev det lite si och så. Jag har ett minne av att vi ”självframställare” delade tandborste, och det kan vara hur det vill med det – sant eller falskt – men bara bilden, att ett sådant minne kan ha fått fäste – säger en del om att detta var en grupp som var i stånd att släppa förtöjningarna. Så jag sket i vad som gällde och fotograferade ändå.

Bara det att fotografera under AAO:s laboration får anses vara rätt radikalt. 

---

---

Gruppen var delad. Peter, som här fyller på vatten var aldrig så trakterad av dessa nya sorts övningar i yogarum / sovsal. Thomas lät sig tidvis föras med i virvlarna. Annars var hans stora grej engagemanget i Kollektivcentrum. Nästa ”riksdag” skulle äga rum vid jultid: på Lindsberg i Falun. Allt höll på att planeras. Många skulle mötas där och då, under flera dagar, och inomhus dessutom.

Ensamheten var nog värst. Att hela tiden förtvivlat söka efter trygghet, samhörighet, tillhörighet. Och hela tiden bli påmind om att sådant inte finns. Det är bara borgerliga myter. All familjestruktur är destruktiv. Man kunde möta vänner som låg i ett hörn och sög på tummen, andra hånglade på gräsmattan. Några skrek ut sin ångest bakom militärladan. Någon meckade i garaget en hel natt.
Jag skrev dagbok och gick en dag över till lösbladssystem. Lapparna satte jag upp vartefter i matsalen, men dom åkte ner omgående. Synd. Varför då?

I oktober försvann Pamela med Shanti. Dom åkte på den resa till USA som jag tidigare hade planerat för oss och mina föräldrar. Tillsammans med Brian stack dom till London och Pam och Shanti flög sedan till Kaliforninen och skulle vara borta länge.
Kvar blev jag i det kollektiv som Pam med sådan entusiasm hade fått oss att flytta till. Och vars världsförbättrarambitioner jag så helhjärtat tagit till mig. Vad var nu resultatet av dessa anpassningar?
Svaret innehåller en ensamhet som jag upplevde så mycket mer genomträngande eftersom jag befann mig i en grupp som påstod sig verka för något nytt och radikalt. Att säga att vi retirerat till sandlådenivå är att förminska betydelsen av sandlådor – för barn alltså. En ”vardag” hade infunnit sig som inte innehöll vare sig hoppet om andlig förkovran eller självframställningens famlande risktagande. Tung höstblöt materiell tristess hade svept in Ljusbacken. Stället skulle aldrig komma att hämta sig igen.

Dags för lite porträtt från den hösten, 1977:

Eva. Så tillgiven, så trollhättsk

Hur gick det för Lasse?
Sist vi sågs var det över en öl i Masthugget. Tystlåten, ädel

Jeff Forssell på besök med senaste flickvännen Eva (?)

Salig Bettina. Observant följeslagare. Rikligt med resarvationslös glädje och spontanitet. Åtskilligt med tyngre valörer.
Allt detta genomsyrade vår vänskap. Du hade också vad jag upptäckte
att jag saknade: ett hem. Så varför inte komplettera sovandet i sovsal med en mysig hörna? Alla gränser var ju redan sprängda.

Men akvarellen var Marias förtjänst. Inga fasta relationer här inte! Det var naturligtvis den viktigaste lärdomen från det AAO som Pam var så inspirerad av!

Åter till porträttgalleriet:

Stine (?), årets Lucia

Allan och jag i fotartagen. Om jag försökte lära honom hur man håller en kamera stilla, så lärde han mig hur man spelar en bluestolva.

Pamela befann sig alltså ännu med Shanti i Kalifornien. Fanns det alls en chans att vi skulle kunna bli tillsammans igen, nu när vi båda höll på på diverse håll?
Jag kände mig tveksam till att göka runt bland mina gamla kumpaner på kollektivet – dessa vänner med vilka jag kämpat för att alls få stället på fötter. Vi var mer som kamrater, kolleger, syskon, än presumtiva älskare. Så hade det ju inte varit för henne, och just det bidrog nog till den definitiva splittringen mellan oss. Jag fann mina partners på andra håll och lämnade Ljusbacken ifred. Det hade inte hon gjort. Och snart skulle hon vara tillbaka igen. Hon och vår dotter.

Lindsberg:

Oj oj oj! ”Kollektivriksdag”! My ass.
Jovisst, det var naturligtvis ambitionen.

Vi ska inte ägna så mycket utrymme åt det här, för min story handlar om Ljusbacken. Jag fångades aldrig av stundens allvar när det gällde gemensamma proklamationer. Tvärtom tror jag alla ambitioner punkterades. Bland kålsupare var jag förstås så god som en annan. Det var ett evigt raggande och stötande och brötig musik och där röktes på och folk grät och man kom och gick och en del var politiska, andra mer poetiska. Olika åldrar och barn som skrek och sprang. Det drogs visst stenciler medan nån satt bara tyst och deppade hela tiden – det tittades på tv och några ritade en massa grejer på väggar och Kent B han körde nån bulimi-tripp och köpte en massa ICA-chips och skit som sen kräktes lite här och där. Det finns visst en bild där jag står och spelar fiol i den ekande trapphallen. Ja, ni ser.
Jag häckade annars på vinden under nån tältduk och skrev lite låttexter. En grej funkade jättebra i röran: maten. Kjell Tandlunds namn skall nämnas. Salig Kjell från Solrosen. Frid över hans frikostiga sinne och minne. Här är en bild:

Kjell Tandlund i egen hög person. Broderad blues julen till ära.
Och är det inte Tom Collins som stånkar med stånkan?
Här lite mer miljö och porträtt:

Idel ädel adel: Gustav de Laval och Li Liliestierna

Vid pianot: Sheik Jacob Ben Moder Jord

”Hemåt efter festen” innebar visserligen att ett nytt år randades. Men det som tagit form som en folkrörelse på sommaren kvävdes i sina egna uppkastningar under mellandagarna. Jag tycker mest synd om Thomas, från vårt gäng, som lade ner mycket engagemang på Kollektiv-centrum. Och så slutade det såhär.

I tv-rummet var det Kalle Anka klockan tre.

Över till nådens år 1978.
Nåd? My ass!
HÄR

Först publicerad i april 2013

Kommentarer inkomna till denna sida,
Ljusbacken 1977, när sidan låg på en annan domän

Anna Brand
17 november, 2016 kl. 11:43
Hej Johan!
Fantastiskt att läsa / texten om år/ 1977 och titta på! Jag hittade inte hit förrän igår! Du och Ljusbacken har betytt så mycket för mig… trots alla år och ingen kontakt… kommer du att fortsätta med ”Nådens år 1978? My ass! ” ? Det är möjligt att jag har bilder i mina gömmer, om du är intresserad. kram, Anna
Varpå jag svarar dagen efter:
Hejsan Anna!
Ja, det har gått lång tid. Men låt dessa händelser få vila i minnet som en fond ur vilken man plockar bitar och jämför med hur ”det var då” och hur man skulle agerat idag. Lite lärdom, kanske visdom.
Jag har för avsikt att fortsätta. En del fotografier har dock kommit på drift. Tittar gärna på vad andra har.
Tack för påstötning i vart fall.
Kram
Johan

Torgny Domeij
14 september, 2018 kl. 11:28
Har en jäkla massa foton, hade utställning på Mariahissen med hälften, dom slängdes visst efteråt, det var ju synd. Men har rätt många kvar. Pamela, Kent och Tatiana har jag träffat senare, Rasmus har jag lite kontakt med, Hans minns jag mycket väl, liftade med honom, Maria och Elise till Friedrichshof. Var med i KollektivCentrum Väst 1972, tog över KollektivCentrum efter Sanna eller Frances Vestin 1975-76, Ljusbacken och Lindesberg 1977, Friedrichshof 1978, Mullvaden och Bryggeriet, Jordcirkus, Kapsylen med Tom Collins osv.. time flies..
Varpå jag svarar någon månad senare:
Hej Torgny!
Det är väl du infälld i exteriörbilden av Lindsberg? Och Tatiana mitt emot (med kort hår)?.
Tack för kommentar. Alla namn och platser du nämner – ja, de fanns ju med i det liv vi levde. Hur många gånger har jag inte liftat från Hälsingland till Stockholm för att ta mig till Hissen eller Kapsylen eller Krukis…? Det blir Name Dropping när man tar dem i ett svep så här. I denna blogg begränsar jag mig dock till Ljusbacken. Den tid jag var där.
Johan
och – att svaret dröjt beror på en uppdatering av WordPress som jag inte hängt med på..