Men än så var det vinter.

Ytligt sett skulle år 1978 komma att se ut som tidigare år – ett gäng entusiaster som vurmar för miljö och andlighet och arrangerar kurser, tar emot vårdfall och mer och mer etablerar sig som ett harmoniskt centrum för nya tider, nya tankar.
Det var ett bedrägligt sken. Kursprogrammet det året var digert som tidigare år.

Vi skulle ha sommarkurs i ”rörelsekonster” inklusive låtspel och dans. Alla möjliga kulturella yttringar skulle ingå. Bland annat aikido, yoga, akrobatik, eurytmi, magdans med mera. Från midsommar och till och med Delsbostämman, första söndagen i juli.
Men redan i maj skulle det bli kurs i självframställning. Sånt där AAO.

Den värld som jag velat bidra till att rädda, den världen hade slagits i spillror.
Pamela och Shanti var tillbaka, men glädjen var borta, hoppfullheten, de tusen möjligheterna. Nu gällde det att tillfredsställa sin egen hunger. Synpunkter kunde lika gärna lämnas hemma, de vara bara produkter av tvivelaktiga mönster. Nåde den som önskade något, som behövde något, det var bästa sättet att bli slagen på fingrarna. ”Förväntningar” är för de klena, de infantila.

En dag måtte jag ha framfört något tvivel, något som gick emot doktrinen om ”framställandet av det sanna självet”, och fick rådet av Pam att läsa i hennes dagbok. Då skulle jag ”förstå henne bättre”. Jag slår upp en godtycklig sida och får mig till livs en beskrivning av vad Brian brukar ha för sig under sexakten.
När jag direkt därpå stänger boken känner jag för första gången att nu håller det stora jag burit på att ändas. Borta är frukten av det möte som jag tagit initiativ till flera år tidigare i en grotta i Nordafrika.

Hans hade nu bott hos oss mycket längre än avtalat. Frågan hade uppstått om han kunde bo kvar, men eftersom flera inte kunde tänka sig det så beslutades att han skulle flytta. Jag hade knappast någon illusion om att det skulle underlätta för mig, eller för Shanti. Så stor var skadan redan. Ann däremot var uttalat kritisk. Men trotsaren envisades förstås, på möte efter möte, konfrontation efter konfrontation, så till slut tog Ann sitt bohag och flyttade.

Dags att ta ner skylten? Nja, här hängs det upp nya istället.
Den rufsige, vilsne mannen med kameran kör lite reportage-stuk mellan känslostormarna.

Och är det inte ångest, så är det UFOs. Hjärtat i halsgropen i vilket fall. Det var faktiskt en hel del UFO-rapporteringar över våra trakter under den här perioden. Äkta eller ej, många lät sig fascineras. Dessa fläckar är dock bara dåligt sköljd film. Jag framkallade allt svartvitt själv, i en garderob i vita huset.

Sommaren närmar sig. Grödorna gror. Mat skall ges till hungrande kursgäster, och räcka fram till våren.
Framsynta kollektivister, Lena, Lasse, Tore, för att bara nämna tre – hade inte så mycket till övers för allt tramsande i känsloträsken. Maten, grödan var viktigare.
Det hade naturligtvis varit en avlastning om inte Pams och min separation hade ägt rum på kollektivet. Jag såg inte förrän det var för sent vartåt det barkade. Hennes attityd har alltid varit att den som upplever problem har problem. Den får väl flytta som inte pallar med.

Jag minns inte hur det gick med AAO-kursen. Om jag var med så tog jag inga bilder den vändan. Förtroende mellan folk började vackla. Man bet ihop och gjorde det man visste att man kunde, det man en gång visat sig bra på.
Hår började växa ut igen.
Det skulle bli en sommar med gäster igen, men efter alla tarvligheter som drabbat Ljusbacken, och efter röran på Lindsberg – var stod vi egentligen?

.

Detta är en bra bild på Tore i höbärgningen. Så smidig, så seriös, så lite tjafs. Det rådde spännvidd mellan deltagarna i kollektivet. För att uttrycka det milt.

Sommar och sol… tja det var en särdeles regnig sommar. Tur att höet och veden var på plats. Men musik blev det i alla fall.

.

.

.

Och mer musik. Kul bilder på delar av gruppen Harvester. Bo Anders Persson var låtledare och Thomas Tidholm bodde i grannsocknen (Arbrå), så han kom upp och fick tag i sin gamle kumpan. Och ljuv musik uppstod!

.

.

.

.

Brian i samspråk med ung lägerdeltagare.
.

.

.

.

Vart Ljusbacken var på väg kändes för många som ett viktigt ställningstagande.
Ashram à la Björn? Utlevelsecentrum à la Pam? Lantgård à la Mia? Eko-farm à la Brian? Anarki-experiment (det var ofta vårdfallens önskemål)? Eller bara en boplats för sådana som hade det jobbigt i livet (dvs den grupp jag nu motvilligt tillhörde)?

Det gjordes ett antal omständliga men valhänta försök att etablera en företagsform, men viljorna och intressena var många och disparata, så protokollen och blanketterna blev liggande.

Men sommarpartyt är i full gång…

Björn var i sitt esse: mycket folk, alla möjliga tankeriktningar, dygnet-runt-aktiviteter. Han låg bakom mycket av sammankomsterna om somrarna, hade många kontakter bland olika grupperingar och – får man säga – ett vinnande sätt för att locka och dra ihop.
Men detta på bekostnad av en viss tondövhet när det gällde de mer finstämda tendenserna på hemmaplan. Den som ville ha ett lugnt hem att bo i hade inte Björns öra.
”Vi välkomnar alla som välkomnar andra”, var Björns slagord när planerings- och relationsmöten tenderade att tunnas ut i såväl frekvens som i intensitet.
Ljusbacken hade blivit namnkunnigt. Folk strömmade till: kompisar, släktingar, gästarbetare, partners, nyfikna, ortsbor, kursdeltagare, aspiranter… Det var inte lätt att ha en överblick, särskilt inte så länge festen pågick…

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Lite balkongliv den enda soliga eftermiddag som bjöds under kursen

Vi hade varit, och var ännu i någon mening man och hustru, och föräldrar till vår lilla lintott.
Men ack så separerade i den framtvingade realiteten.
Så medan frugan solade sig
i värmen från den önskedröm hon skapat hänvisades jag till att se mig omkring efter alternativa lösningar.

Låt oss betrakta den nakna sanningen om Ljusbacken.
Alltid glada Mia, som föll för tanken om att bygga en bättre värld. Och så blev det så här… Du visar på vikten av att vara positiv. Tack för det. Och Roger, vad gör du i verkstan?
Jo, du visar oss sentida betraktare hur det kan gå när en grupp tappar tyglarna. När de individer ges utrymme som proklamerar: Skit i allt – men gör det på mina villkor!
Det kan förstås vara helt i sin ordning att springa omkring naken på sina ägor. Men ändå. Här hade vi ganska gott om input av folk, alla möjliga, från Helga som körde posten till buddhistiska förkunnare. Alla fick finna sig i att ljusbackare gick runt nakna när och var som helst.

När vem som helst är välkommen, allt är tillåtet, när klassiska värderingar aktivt föraktas och individens status i gruppen avgörs av frekvensen oromantiska sängalag lite här och där.
Då blir det besvärligt att leva för den som vill ha ett nödvändigt minimum av struktur, en förväntan på att avgivna löften skall gälla, att människan för sin överlevnad är empatisk. Istället krattas manegen för en helt annan typ: den makthungrige. Problematikern som konsekvent förvägrats trygghet, som hunsats genom såväl barndom som vuxenliv, den som inte vet att andas någon annan luft än vedergällningens.
Kollektivets möjligheter, synergier med ett modernt ord, har en baksida mörkare än skogens skuggor. Där härskar misstänksamheten, missunnsamheten och hånskrattet i dyster förening.

Den som till äventyrs hyser romantiserande och idealiserande bilder av ett 70-tal med radikala kollektiva grupper skall veta att drömmen inte alltid (sic!) blev verklighet. I fallet Ljusbacken räckte det med ett litet inslag av genuin ondska för att en läcka skulle uppstå som till slut sänkte hela projektet.

Sorgen jag kände var monumental och depressiv till sin natur. Jag hade inte något att ångra – jag hade gjort allt för att upprätta vår förening, för att bygga upp den, för att manifestera den, för att bevisa den genom avkomma – allt detta som medvetna genomtänkta åtbörder inför Skapelsen. – Just därför hade jag nu privilegiet att också ohämmat sörja förlusten. Jag minns att jag grät mycket den här tiden. Jag insåg att den tillstymmelse till hopp jag haft att min livspartner skulle ta sitt förnuft till fånga – det hoppet rann nu ut. Inom kort skulle denna gåtfulla kvinna också komma att lika handfast som cyniskt demonstrera
sitt behov av självbestämmande. Det var en dag då det öste ner.

Jag började umgås med tanken på om möjligen smedjan kunde kunna skänka hugsvalelse för en sargad och missanpassad gruppmedlem. Ville inte acceptera tanken på att flytta från gården. Det hade bara varit att ge svartkonsten ytterligare spelrum. Och mitt i detta tänk kommer den regniga dagen.

Så här ser det ut från balkongen på vita huset när det ösregnar.
Bilden är tagen precis efter att jag fått veta att Pam är med barn.
Unge Peter skall vara fadern.

Så, mina vänner, är sommarfesten slut
och in på scenen träder Ruth Dennison

Nu skulle man inte konversera. Äta maten långsamt. Inte ha sex (!). Meditera morgon middag kväll. Och lyssna på Ruth’s flertusenåriga visdom.
Inte illa för en stackars vilsen själ.
Av alla doktriner som predikats på Ljusbacken är nog Dennisons Vipassana den som i längden gjort störst intryck på mig.
I varje av livets skiften – oavsett om du mår piss eller bara hankar dig fram: se på dina tankar och förnimmelser som molnen på en himmel: de blåser bort vartefter. Jag gick kursen (10 dagar!) och bodde som en eremit i en koja och fick inget av detta att stämma med AAO. Total motsägelse i hur man kan/ska vara. Man fick vara flexibel.

Under en sådan här kurs pågick vanlig verksamhet på gården, låt vara under iakttagande av klädsam stillhet / tystnad.
Och mitt i alltsammans fick vi besök från Skogsnäs.

Ett av mina återkommande uppgifter var att transportera placeringar uppåt landet i Sverige. Inte sällan från Stockholm till övre Norrland, där målet utgjordes av något präktigt hem med jordnära verksamhet. Milersättning utgick, och många mil blev det.
Även om det handlade om bitvis rätt tungt belastade brottslingar med narkotika-problematik, så var det sällan resorna strulade totalt. Illa gick det dock för en placering som jag körde, Catrine da Costa, men hennes öde beseglades flera år senare.
Många spännande vyer passerades.
Med tanke på den märkliga otrygghet som svept in över hem-kollektivet, så var det en lisa för själen att komma ut, se sig omkring. Finns det något mer tidlöst typiskt än Höga Kusten?

1978 slutar med en bild där vi kan reflektera över tendenser som uppstått bland relationer.
Killarna tar hand om barnen, tjejerna tar hand om varann.
Inget ont i det, det var väl en utveckling som var såväl önskad som nödvändig.
Men hur blev jag omhändertagen? Som för att markera ovilja mot vart projektet Ljusbacken var på väg flyttade jag ut i smedjan vid skogsbrynet. Oeldat och hälsovådligt kallt skulle det visa sig. Stöd fick jag finna på andra håll. Nästa år, 1979, skulle komma att forma viktiga avgöranden.
Det var då jag träffade den kvinna som
skulle komma att bli min livspartner.
Jag har i det förhållandet kommit att förstå
att min självkänsla nog egentligen aldrig var hotad
under åren på kollektivet. Jag stod pall mot ondskan.

1979 är numera färdig.

Först publicerad i april 2013