Till sommaren -79 skulle det komma att bli fem år sedan starten.
Bildens text är framgnuggad från ett Letraset-ark, lite pilligt, men med ambition, för Ljusbacken skulle till Stockholm och presentera sig på ABF-huset. Och jag ville bidra med bilder jag tagit.
Stephen Gaskin från The Farm i Tennessee. Han var ”andlig ledare” vid världens största hippie-kollektiv och skulle tala och vi fick lov att ställa upp en diabildvisning från vårt kollektiv i foajén. Detta är vinjettbilden.
När vi skulle lämna lokalen var magasinet försvunnet. Jag letade runt, frågade, men hittade inte och på den vägen blev det. Bilderna var borta.

Ända tills många många år senare. Det visade sig att Björn Skålén hade tagit mitt magasin och trots att jag från den stunden frågat honom så var det först när han började lägga upp bilder på Internet som jag började förstå var de tagit vägen. Han hade gjort dom till sina. Exempelvis vinjettbilden ovan. Jag har haft problem med att sätta ihop denna foto-berättelse i avsaknad av bilderna. Jag har tjatat på Björn för att få tillbaks dem men ena stunden skyller han på att han inte vet var dom är och nästa stund att han har så mycket att göra. ”Har du väntat i 40 år kan du vänta några decennier till”.

Många har varit rejält missnöjda med Björns piruetter under åren och så länge jag bodde i gruppen försökte jag väl se konflikterna från nån slags kreativ sida. Men detta med diabilderna gjorde att jag numera helt tar avstånd från honom. Att lägga beslag på mina originalbilder och sen låtsas som ingenting, det är riktigt uselt gjort!

Tyvärr hade jag fel bländare i kameran på denna bild, men Helga är värd försöket att plocka fram henne ur dunklet. Thomas kvitterar ett paket. Här har hon stannat på landsvägen utanför vår tomt, men inte sällan körde hon frejdigt upp på gården. Då kunde hon mötas av allsköns uppenbarelser; nya som gamla vanliga, uppiffade såväl som i bara mässingen. Vi pratade om sånt och Helga tyckte bara det var kul att vi tog för oss.
Någon tid senare blev hon utsatt för ett rån och vi alla, ja hela byn blev på sätt och vis drabbad. Helga tog det hårt och vi försökte förstås prata med henne och kunde kanske trösta…

Apropå kommunikation. Här har jag gett mig av till Marocko på nån vecka. Hux flux. Det bara blev så. Jag och Bettina. Vi höll ihop de gånger jag var i Stockholm och det var ganska ofta. Luften började bli ganska tjock runt Ljusbacken. Pamela var på smällen med en annan. Jag kunde inte fatta att vårt förhållande hade kraschat. Det var nyttigt att ha sex men hon ställde orimliga villkor för vårt fortsatta umgänge. Del av hennes harem… Nej det var för svårt att smälta.

Åter på Ljusbacken:
Det måste sägas tydligt: Jag fick aldrig ovett av min kvinna. Det var inte för att vi grälade som det gick över styr. Hon har alltid tyckt att jag är kvick i huvet, fysiskt all round och outside-the-box. Hon nyttjade en bukett smeknamn på mig. Vårt parförhållande hade varit fullt av improvisation och fantasi.
Men Hans’ torra cynism gallrade bort varje uns av romantik, och det var tydligen ett tillstånd som passade henne utan att någon kunnat ana det. Han bevittnade en harmonisk familj på tre men tålde inte bilden och bet sig fast. Oklart varför, men det närmaste jag kommit en förklaring är att han betraktade varje fadersgestalt som en översittare och det föll på plebejen att dra med sig de oförmögna massorna ur förtrycket och till – tja, vadå?
Resultatet av hans inflytande blev att hon tyckte väl det var ok att jag fanns, om inte annat så för vår dotter. Men intim exklusivitet hade förbytts till naken gudlöshet.

Det är nog precis detta: Tidigare var världen magisk. Allt kunde hända i den teater där den du mötte var med och skapade. Ett spel som skulle förbereda oss för den stora uppståndelsen. När våra lärdomar här på jorden skulle ge oss tillträde till de eviga gröna pastorala ängar där Kärleken regerade. Kanske för evigt. Vårt lilla ödmjuka experiment i Delsbo skulle bara vara ett litet anspråkslöst förspel, små gester av välvilja mellan oss själva inom gruppen och ut till dom som kom förbi, en vink om att det finns hopp. Målet är inte nått. Inte än. Kom och sjung med oss!
Så aningslösa var vi väl ändå inte att detta skulle kunna gå att slå sönder?

Dags för ett jävla liv

Titta på denna bild. Så kul att jag fick till den.
Vi hade startat som inspirerade världsförbättrare. Fulla av intryck från alla världens hörn. Resursmedvetna. Pedagogiska. Förhoppningsfulla. Fertila.
Några solvarv senare sitter en vald skara runt det tebord som snickrats ihop med virke från Astors såg i Fjärdsätter. Bordet som var tänkt att utgöra en samlingspunkt för kreativa tankar och utbyten för en friare och mer harmonisk värld.
Lena (i hängslen), nu havande tittar ned, förhoppningsvis i något av värde att läsa. Ann, tom i ansiktet, ursinnig på Hans för den burdusa stilen, en motsats mot allt hon kom till Ljusbacken för. Thomas bakom påskriset tittar på sin kvinna och undrar om det verkligen är i denna avart av kollektivliv som han och Lena vill permanenta sitt familjeliv?
Susann som slunkit hit av en händelse tillsammans med Bettina en tid tidigare, och som inte kunnat värja sig mot Hans gåpåiga stil. Nu har han gjort henne med barn och hur det känns ser man ju på henne. Inte så kul. Och Hans själv – ger han henne någon uppmärksamhet? Nej. Någon skriftlig manual om dieselmotorer är väl viktigare. Vid honom (skymd) är det Pamela? Kanske börjat inse vad hon ställt till med och vill försöka prata saken tillrätta. Kommer hon att kunna få Lena att trivas? Vill hon egentligen bli kompis med Susann? Finns möjligen rivalitet mellan de två? Pam är själv bliven tvåbarnsmor med allt vad det innebär av upptagenhet. Hennes förste man (jag) är borta en hel del, börjar inse att världen är Mycket Större Än Ljusbacken. Och hennes senaste, Peter är flera år yngre än hon och rätt lekfull av sig. Han fördriver gärna tiden med att spela solosaxofon borta i skogsbrynet vid smedjan. Så, kommer Pam att ha kraft och utrymme att ställa saker tillrätta?
Till höger Brian. Än så länge ungkarl. Bor på vinden. Betraktar begrundande medan doften från örttet smeker hans näsa. Fattar inte varför det skall åbäkas så förfärligt mycket. Det finns ju (till att börja med) en massa viktiga PRAKTISKA saker att ta tag i.
Jag själv har förstås suttit där det är en tom plats och en lämnad kopp, men insett att detta elände måste dokumenteras. Antagligen har jag varit tvungen att gå till andra huset (eller rentav smedjan) för att hämta kameran och medan jag varit borta har den tryckta stämningen inte givit vika. Jag är nog den i sammanhanget som ser det hela mest från avstånd.

I mitt sinne ekar en besvärjelse som Rom uttryckte i vita huset när vi nyss kommit till Ljusbacken:
”Om projektet skall lyckas måste ni sätta er helt och fullt in i hur det skulle vara om det misslyckades.”
Det var något asiatiskt tänkeord, kanske Gurdjieff.
Jag hade kommit till den punkten. Det här kommer att gå åt helvete. Vi kommer inte att ha någon framtid. JAG kommer inte att ha någon framtid här. Vänj dig vid tanken, Johan!

Det kunde jag bara göra om jag fick chans att lägga detta bakom mig. Men i så fall krävdes utlopp för besvikelse. Så funkar kanske mänskan: har du satt din förhoppning till något som ser ut att bli verklighet och blir berövad detta av någon identifierbar individ ligger det nära till hands att denne får stå ut med en del.
Hans alltså. Ska strax berätta, men först kanske du undrar om det inte var Pamela som gjort mig besviken? Svaret innehåller dispositioner (!).
Det hade varit oklokt att skälla på henne. Detta var en tid när fäder blev berövade umgängesrätten på löpande band. Bästa sättet att behålla rätten var att le och se trevlig ut. Gärna pyssla lite gulligt med avkomman och inte knulla runt framför näsan på exet.
Dessutom tror jag faktiskt inte att Pamela egentligen visste vad hon hade ställt till med. Jag tror inte hon förstod den komplexitet i vilken hon agerat. Det hade varit något annat om det rört sig om en parrelation i eget hus och en plötslig ”affär” i grannkvarteret – det är en klassiker som ältats sedan Sokrates dagar och kanske hade kunnat hanteras på sedvanligt klassiskt sätt. Alltså med att en gång är ingen gång och upprepas det så gör vi en omstart eller så skiljer vi oss = du flyttar härifrån och det blir varannan vecka för ungarna.
Att hennes förste man, den hon kärleksfullt och ömsint delat öde med i flera år och på flera kontinenter, att han nu stod och övervägde en framtid utan henne, det blev priset för hennes agerande.
Bara först: att ”pyssla med avkomman” var ingen eftergift från min sida. Jag var mycket med Shanti, både på Ljusbacken och hos mina föräldrar. Senare samma sommar liftade vi, hon och jag, 30 mil till Skogsnäs för lite social samvaro. Jag minns att jag hade slokhatt på huvet och pilbåge över axeln. Och lilla gumman var bara glad.

Men nu Hans och min ilska.
Det var sedan bilden togs det hände. Alltså blommig bänk, egensnickrat bord, kviltad textil, påskris. Men minuter senare. Jag bara sa som jag kände. -Nu är din tid här passerad. Du ska bara dra härifrån. Packa dina jävla grejer och lämna oss ifred. Vi har viktigare saker att sköta och du är bara i vägen!
Rösten hann öka i styrka under pratet. Det blev ett ganska hårt tonläge. Nästan så att näven åkte upp och började hötta (det är en ovanlig åtbörd för en vegetarian).

Så gick jag väl på en stund till, alltmedan min vedersakare fattade mod till sig och började veva tillbaka. Jag minns inte vilka argument han luftade, ja ärligt talat kan han ju inte ha haft några, men tonläget åkte i taket. Han kanske tyckte att han hade skäl att vara arg också. På vad får förbli oklart för han var ju bara gäst på stället. Han hade blivit ombedd att försvinna tidigare men bara skitit i detta. Och nu skulle han bli far, kanske det faktum bidrog till ett slags oro – jag kunde undra om det skulle bli än svårare att bli av med honom efter en sådan nedkomst?
Just den aspekten kan han och Susann knappast kokat ihop som gemensam taktik för hon kände sig plötsligt väldigt utanför. När jag skränade på honom och han skränade tillbaka kom tårarna till Susann. Hon stod och snyftade i dörröppningen. Höll sig i dörrposten. Blev kanske omklappad av någon medkännande kollektivist.
I vilket fall, som den häxkittel som faderskap hittills inneburit för mig, fick jag in den avgörande stöten: Ha, se på dig! Vilken ynklig uppenbarelse! Du håller på och gafflar här, mot övermakten. Mot tingens ordning, mot bättre vetande. Som en snorvalp som bara vill hålla på och trotsa. Inse att du har förlorat! Och se dig om: Där står hon som skall föda ditt barn, hon är uppgiven, behöver tröst och vad håller du på med? Flaxar med armarna och väsnas. Skäms på dig! Ta dig samman, inse din situation. Ta hand om din kvinna, försvinn härifrån och gör nåt vettigt av ditt uppstudsiga liv!

Det blev dödstyst bland männen i vrån …

… och även bland kvinnorna förstås. Jag bara gillar det citatet väldigt mycket (ur Briggen Blue Bird av Hull, av Evert Taube)
Detta blev en av de mest avgörande sekvenserna i mitt dittills 28-åriga liv. Där och då styrde jag helt och hållet min egen framtid. Hade jag fram till dess förlitat mig på utrymmeskrävande fruntimmer så var det nu dags för Mannen att stiga fram.

Nu var behållaren med drömmar öppnad. Det som alla hade trott på och vigt uppemot fem år åt (det är stora ord, men så såg vi det) höll på att sippra ut och skulle inte kunna gå att få tillbaka. Vi hade drömt och därför inte agerat vaket. Min starka stämma där och då ringde som en skrällande plåtväckarklocka. Den menade: Vi har trott det bästa om allt och alla, förlitat oss på osårbar solidarisk gemenskap. Nu väcks vi och det vi nyss höll för sant håller snabbt på att sippra bort, liksom den nyss drömda drömmen när man reser sig ur sängen.
Nu var det alltså han eller jag. Och dom som aningslöst hade tyckt att Hans hade nån slags förtjänst insåg rimligen att stället inte skulle kunna bli sig likt igen efter detta. Övriga insåg att om han nu skulle tvingas bort så kunde det bara ske efter påtagligt rabalder. Han skulle inte ge sig enkelt. Inget skulle bli sig likt. Vilket också skulle komma att visa sig vara fallet.
Den kvällen insåg jag att jag var färdig med Ljusbacken. Jag och min fru hade satsat på att bygga, dels för oss, dels för gruppen – och i förlängningen för landet och för världen. Denne omstörtare missunnade oss på mycket vaga grunder det och nu fick jag, Pamela och resten av gruppen betala för den samlade aningslösheten.
Jag kunde inte tänka mig att flytta förrän han var långt borta. Min dotter skulle komma att bo kvar, jag skulle komma att avkrävas underhåll för henne men hon skulle i varje fall inte växa upp med honom kvar på stället. Basta! Vem som helst kunde inse att han inte skulle packa sig iväg dagen efter, eller ens nästa vecka.
En som inte kunde vänta var Ann. Hon hade sannerligen varit med från början, först i egenskap av Björns flickvän, därefter en hängiven kollektivist med näsa och fingrar för allt det vackra, såväl inom- som utomhus. Ann var Kulturarbetare i ordets bästa mening: i trädgården, vid vävstolen, i köket, i keramikverkstaden. Hon tålde som sagt inte Hans och såg därför till att själv flytta. Samtidigt som ytterligare snårigheter skymtade runt knuten.

Skilsmässa?
Varför inte sticka mellan med ett bröllop?

I det nyss skrivna tumultet hade Björn ingen roll. Man kan säga att det som inte störde honom det lät han ske. Björn var fullt upptagen med kommande begivenheter. Visserligen slank det ur honom att Hans påminde om Loke men det säger mer om Skåléns svaghet för nordisk mytologi än om personkännedom: Loke liknas inte sällan vid ”The Trixter” – gycklaren, den som sätter fingret på halvt obskyra problem, i någon mening Sanningssägaren. Hans har inte de kvaliteterna. Min mening är att vi talar här om begreppet ondska. Det är något man får söka sig längre bort för att hitta gudomliga motsvarigheter till.
(Det finns en bild av att Midgårdsormen för eviga tider efter Ragnarök skall droppa sitt gift i ögonen på Fridstöraren som straff för dennes illgärningar. Måhända en rimlig åtgärd, men då skall man förstå att bilden målades innan begreppet ”ondska” introducerats i Norden av papisterna. Så i och med att vi lärt oss beteckna sakerna mer korrekt behöver vi inte längre sagans scenografi. Det räcker med att konstatera att ondskefulla individer kan se fram emot att helt enkelt bli tvungna att dra åt helvete).

Bröllopet, således.
Det var vårvinter och Björn höll förstås som vanligt på att planera sommarens aktiviteter. Det skrevs brev, det ringdes samtal, det skrevs reklamblad, det gjordes upp dagsscheman.
Och Björn skulle gifta sig.
Den lyckliga var Monica som först bott på stället ett tag innan det stått klart att de tu kände dragningar till varann. Historien dem emellan hör inte hemma här, vi kan bara konstatera att det skulle bli pådrag. Föräldrar skulle komma, folkdanslaget skulle uppträda och Ljusbackens egen präst, Sven Enander skulle officiera.
Sven var präst på riktigt. Svenska kyrkan och allt. Tillika poet. Han hade deltagit i ett antal meditationskurser (”retreater” med dagens högkyrkliga språkbruk) och allmänt sett dröjt sig kvar och tillhörde därmed den lite större av Ljusbackens familjekretsar.
Det planerades bli ett evenemang i ljusets tecken.

---

---

---

”Alternativt Liv”

Ljusbacken har nått sin höjdpunkt. Framtiden börjar innehålla allt mer återberättanden av sådant som vi redan åstadkommit.
Så sommarens festival, som går under temat ”Alternativt Liv” bygger mer på tillägnade erfarenheter än verkliga visioner. Stöket och böket har gjort att vårdfallen decimerats. Nån socialsekreterare kanske berättade för någon kollega i en annan kommun att vi började bli lite röriga, och så kom inte längre så många ”betalande gäster”. Istället skickade Kriminalvårdsverket en psykolog till oss. Denne återkom på veckobasis och talade med oss i grupp. Alla satt inte alltid med. Vi som satt med sa nog inte alltid som det var. För min del kan det ha berott på att det jag var med om hade jag ännu svårt att klä i ord. Men tack i alla fall!

På tal om psyko-grejer: Kriminalvårdsverket var så glada över mina insatser med vårdfallen att dom inte gillade att jag blivit inkallad att göra militärtjänst. Visserligen reste jag upp till regementet i Östersund men hade papper hemifrån (vår mycket tillmötesgående husläkare A hade ombesörjt detta) angående min olämplighet. Antagligen hade hon helt korrekt uttryckt att jag var i obalans, så jag var snart tillbaks på Ljusbacken. Men den slutliga lösningen för mig blev Kriminalvårdens handgångne för ”smutsiga jobb” – ”Doktor S” vid Zinkensdamm på Söder i Stockholm. Jag fick en tid hos denne. Han frågade om mitt liv och jag sa som det var:
-Min fru vill ha sex med dom andra som vi bor med och har skickat mig på nån knepig utlevelseterapi i Oslo för att jag skall kunna finna mig i hennes rutiner.
– För att nå frihet fick jag gå norrmännen till mötes genom att raka av mig håret, men får ändå ångest av en uppstudsig bilmekaniker som inte längre gökar endast min fru utan har gjort en annan tjej med barn.
– Och jag har precis kommit tillbaks efter att iförd slokhatt och en medförd pilbåge ha liftat med min treåriga dotter till ett skogskollektiv i Ångermanland.
Mer än så behövde jag inte uttrycka förrän S stoppade mitt berättande och direkt skrev ut frisedel.
Kriminalvårdsverket talade därmed om för Krigsmakten att det var bättre för samhället att Ahlén tittade till vårdfallen på Ljusbacken än att han vimsade omkring bland rekryter i Jämtland. Jag antar att jag skall vara tacksam.

Blommor och bin

Så här ser en gruppbild ut när man har en sommarkurs. I detta fall kurs i biodling under överskriften ”Alternativt Liv 1979” och då endast tre elever gett sig in i ämnet. Sommar-bikurs nummer två skulle komma att hysa fler deltagare. Men denna var ändå speciell. Speciell i och med att Gerd från Göteborg hade anmält sig.

Det var alltid väldigt trevliga människor som sökte sig till mina kurser i biodling. Fantastiskt roligt. Men av skäl som kommer att framgå vill jag bara säga att det var eleven Gerd som kom att bli den överlägset viktigaste medmänniskan i mitt liv.

Chapattisäsongen drog igång

På ljusbackiska betydde det att det var sommar. En massa spelmansstämmor fanns att sälja mat på. Indiska chapattis fyllda med vegetarisk röra och örtte därtill. Allt framlagat på vedeldat oljefat och till salu för nån tia eller två. På bilden syns Amazonen dragandes rekvisitan.

Sommar betydde också besök från Over There.

Nancy var ju de facto min svärmor. Hon hade flitig kontakt med sin dotter och hade inte träffat mig sedan allt det där tagit fart. -Vad i all sin dar hade jag för förklaring till att inte längre vara mannen i Pamelas liv? Vad var mitt ansvar i detta? Dottern ensam kan ju inte lastas för nåt så tvivelaktigt!
Trodde Nancy, ja.
Nancy och jag hade alltid haft en väldigt bra relation, vi tyckte om varandra. Jag var väl lite företagsam och lite outside-the-box och med en vänlig glimt. Hade haft ganska lätt att falla in i familjens California life style och sågs väl allmänt som en trygg, hygglig partner till deras dotter. Det fanns två syskon till. Den äldre brodern var kanske lite mer eftertänksam och storasyster som gått på ett par riktiga nitar, och så småningom landat i Christian Science. Vi båda, flower kids, som avlat barn i Sverige, vi var friare andar och nu var bara frågan:
-Ska du inte ta hand om din familj, Djo-Han?!
Och det lite alltför tragiska svaret måste tvunget bli: -No Nancy, the two of us are done. She’s gonna have a kid with (God knows who…) another guy and I am just roaming about. Feet lost from the ground. Can I get you some wine?

Lustigt nog tog min attityd inte loven av hennes och min relation. Man kan tro att kontakten med en svärmor försvinner med partnern, men så var det inte. Givetvis hade Nancy motsvarande diskussion med mitt ex och om jag rimligen framstått som ett offer i allt som hänt, så borde hennes dotter inte ha kunnat undgå att framstå som förövaren.
(Efter lång tankemöda är jag benägen att betrakta Pam som ett offer också, låt vara med tvekan. Förövaren har jag redan ägnat mycket uppmärksamhet. Du skall få din sorti strax, var så säker.)

Som den utstötte elefanthanne jag var / jo, kom igen nu: jag och min fru hade utgjort ett föredömligt inslag i den kollektiva kultursatsningen på Ljusbacken. Flera viktiga aspekter hade burits av oss (missförstå mig inte, andra bar andra viktiga aspekter, men man måste vara beredd att ta i. Särskilt om en medmänniska i ens omgivning råkar ha ”en dålig dag”, eller dålig månad eller mer. Av var och en efter förmåga, typ) och inom det upplägget fanns inte så mycket beredskap för att jag skulle krokna. Och så kroknade jag. Jag hade erbjudits nåt slags grupp-harem-medlemskap under min fru men märkte att erbjudandet blev mindre och mindre lockade. Hon och jag började titta på varann mer som främlingar. Den som varit med om sånt här kanske känner igen sig i att ex:et börjar kännas motbjudande.
Man tappar stinget. Man vänder på dygnet. Man håller sig borta.
Krim-psykologen hade kanske kunnat ge lite guidning men jag var väl inte tillräckligt lockande som case. Det saknades egentligen analytisk förmåga. I New Age skulle man göra yoga och läsa hundra år gamla böcker tryckta i Indien. Och fundera kring vad det innebar att man hade Saturnus i tredje huset. Eller huruvida blötlagda brännässlor drog till sig ”ljus-krafter” och i så fall om mixturen skulle röras motsols? I sådana banor styrdes den intellektuella kapaciteten. I brist på bättre livskunskap så låg lockropet kvar: ligg med fruntimmer så uppnår du frihet. Se till att du uppfattas som en ”fin” man (-Åh, han är så fiiin) så får du i varje fall ligga. Men sånt tar kraft och energi och det fanns inte på kartan att jag skulle återkomma i full vigör på Ljusbacken genom att ha sex med folk där. Så detta fick ske på annat håll. Men till priset av att jag distanserade mig mer och mer. Andra bör ha noterat min frånvaro men det inskränkte sig nog mest bara till ett noterade.

Testosteronet började däremot ställa till besvär.
Hittills, sedan separationen, hade jag levt som i ett sorglöst jägarstadium. Det var viktigt att göka, men inte monogamt. Usch nej. Sorglöst är dessutom fel ord, för levnadssättet producerade mängder med tårar. Nu hörde det till saken att just tårar var ett särdeles effektivt glidmedel (om uttrycket tillåts) in i just dessa oförhappandes sängalägen. Lite snyftande, och strax befann sig trosorna på golvet, för att uttrycka sig raljerande. Man blev ”fin”. En sån där ”fin” man.
Aptiten gnagde dock också. Min treåriga dotter noterade att pappa var med olika fruntimmer och demonstrerade protest så gott hon kunde. Dra pappa i handen ut ur det där rummet där hon (som inte är mamma) höll på att fixa säng och/eller levande ljus, eller som hos Bettina – örtte vid en helt ljuvlig brasa i kakelugnen.
Jag var också stolt över att ha stålsatt mig. Det är väl ingen sport att hoppa från en relation till nästa. Hade jag bara bönat lite lagom så hade jag nog kunnat fixa såväl möblerad lägenhet på Södermalm som därmed förknippad förstahandskontrakterad livskamrat med fast jobb, fullt insyltad i allehanda spännande kulturella begivenheter i närområdet. Och ljuv musik skulle ha uppstått.
I stället befinner jag mig, som berättelsen nu utvecklar sig, halv två på natten ensam på T-banestationen i Bredäng på väg till mammas vardagsrumssoffa några hållplatser bort. Varför? Jo, för jag hade förfallit till att bli kär.

Så här är det nämligen: Som AAO:are blir man inte kär. Kärlek är borgerligt. Kärlek är bojor. Blir du kär är det dags att raka huvet igen, och göra dig tillgänglig i sovsalen / ångestpoolen. Och du får finna dig i vilka andra med snaggade skallar som råkar befolka densamma. På vägen dit gråter man sig till sömns i mammas soffa. För att nästa förmiddag ta omvägen via något café fullt med inspirerande unga damer, många trängtandes efter en ”fin” man. I efterhand ser jag i mina dagböcker hur många såna tillfälliga kontakter som karvades fram ur Stockholms cafémiljöer denna andra halvan av året 1979. Tröst-trålandet som skulle få en att slippa sovsalen.
Det hade inte undgått mig att Anna B. hade varit deltagare på Alternativt Liv och växtfärgat garner en regnig vecka. Vi hade tittat på varann och i hennes frånvaro växte kärleks-känslan.
Jag befann mig snart i hennes lägenhet i Stockholm och till och med anställning på samma arbetsplats: narkoman-avgiftningskliniken på Långbro sjukhus
Jobb. Alltså sånt man går till på morgonen på rätt klockslag och håller på tills det är slut ett annat klockslag. Och man får nån redovisning av timmar i slutet på månaden samt en summa pengar på nåt konto. Och från fredag eftermiddag är det partaj.
Jag är faktiskt stolt över jobbet jag fick. Bland annat på meriter från hanteringen av vårdfallen hemma på Ljusbacken. Men det var egentligen Anna jag ville ha. Och denna del av berättelsen har väldigt lite med Ljusbacken att göra så vi tar inte mer om detta här. (Annat än att det var lättare att dela jobb med henne än att dela lägenhet). Jag fixade i stället en andrahandslya vid Zinkensdamm i vilken jag kände mig mer ensam än jag någonsin känt mig, varken förr eller senare.

Jobbet varade bara några veckor. Jag fick inte sparken, men efter att Anna accepterat att jag var attraherad av henne så blev hennes bud att i varje fall inte bo ihop. Jag slapp få vara ”kär”.
Så Anna blev en av dessa som tyckte jag var ”fin” och likaledes var det med Bettina och med Maria med Folkabussen. Och några till. Man var försedd, så länge det inte körde ihop sig i schemat. Det hade det gjort under Alternativt Liv då jag dissade Gerd på ett sätt som hon återkommit till, när hon så funnit skäl till, under vårt snart 40-åriga äktenskap (ja, låt oss ta en sak i sänder).
Men så bröts sviten nattliga äventyrerskor av Vanja. Och det på Bjuråkersstämman 1980. Vackert väder och mycket fiol. Jag spelade och hon sjöng och yllekjol och spilåpipa och mazurka och Herrarna i Hagen och nu ville hon flytta hem till Hälsingland efter avslutad utbildning och jobb i Stockholm.

Det blev friarstråt i Hammarsvall. Samtidigt som det där med fast relation började göra sig påmint. Men med vem?
Hade svårt att se att någon alls utifrån skulle vilja dela liv med mig om jag bodde (kvar) på Ljusbacken. Dels var jag knappast populär där, dels trivdes jag inte längre. Men min dotter bodde där som ett memento mot snabba beslut. Jag flyttade ut i smedjan. Jordgolv, väggdrag, ficklampa och ässja.
Pam födde sitt barn, en pojk och eftersom äktenskapet bestod fick jag gratulationsbrev i egenskap av barnets far. Pojken fick namnet Sol och jag bokade plats för Pam och mig på familjerådgivningen i Hudik. Jag tyckte det hela började bli väl rörigt och hade små förhoppningar att kapaciteten på hemmaplan skulle kunna skänka förståelse och visdom. Astrologi, Kabbala och Rudolf Steiner, jodå, men att få gå i vanlig normal rådgivning föreföll ändå rätt förnuftigt. Min fru satte upp ett villkor: Att vi inte skulle bli tillsamman igen! Nä förstås, att ha en balanserad och fullödig analys omkring vem man skall ingå i varaktig allians med, det var ju nåt som hon hittills kunnat glänsa med. Paradgrenen. (Hoppas ironin går fram!) Det kan ju ha varit så enkelt att karln hennes (Sols biologiske pappa) kan tänkas ha haft en del synpunkter på vårt rådgivs-snackande. Jag har svårt tro att hon egentligen tyckte att jag var så till den grad motbjudande. Var det inte bara så att hon stod under rätt dåligt inflytande av mansfigurer som hon bjöd in till onödigt nära, men också bräckligt, umgänge? Hade hennes senaste arrangemang varit ett fullt solitt jämlikt föräldraskap så skulle väl inte Sols pappa gått omkring och kallat mig för ”Storkuken”.

Men man får tacka. Och sommar blev höst.
Lastbilen kom äntligen till användning för Hans med blomma, och sista mentala hindret var därmed borta. Jag var på väg att bli en fri man.

Vanja fick mig förstå att man ska vara två, i parrelation. Inge snack. Så länge det inte inte var vi två. Fair enough.
Så det fick bli nyårslöftet 31 december 1980. Slut med detta raggande. Jagandet efter sexuell näring varhelst och närhelst sådant stod till buds.
Men då var affären V redan över. Bodde numera i smedjan och frös.
Men jag hade blivit tillerkänd en lägenhet på Björkgatan i Delsbo och fått jobb (sånt där när man är på en anvisad plats några timmar varje dag och får betalt för det), först på Staffansgården i Delsbo och sen på ett ”särskilt boende” i Hudiksvall. Jobb som skötare, typ.
Men då var jag redan fri från Ljusbacken.

Jag hade varit med att starta kollektivet. I egenskap av svensk hade jag kapacitet att skriva på kontraktet. Utlänningar icke. Jag ordnade pengar till handpenningen. Så varför inte göra ett litet avstamp när jag nu, 6 1/2 år senare lämnar stället? Det blev Joanna som tog a dieu.

Där slutar berättelsen om min tid på Ljusbacken.
Men det finns förstås en Epilog
Den presenterades här på sajten den 1:a augusti (2019)