Sommaren 2019 hölls en fotoutställning i Delsbo Forngård med bilder tagna av mig, Johan Ahlén. Flera av bilderna var sedan tidigare publicerade på denna domän, men utställningen gav utrymme åt nya och lite lockande formulerade bildtexter och rubriker. Hudiksvalls museum var arrangör i samarbete med Delsbo Hembygdsförening. Efter sommaren lät ansvariga utställningen hänga kvar hela månade september ut, så att bygdens skolbarn skulle ha chans att se den. Ortens moderna historia, bevars! Och inte nog med det. Vår vän Gunilla Kindstrand hade den goda smaken att i sitt Sommar i P1 berätta om tiden för Gröna Vågen och då nämna denna utställning. Finns att lyssna på:-Sommar i P1 med Gunilla Kindstrand Vill du inte lyssna från början så kolla cirka 35 minuter in. Fotouställningen nämns två gånger. På varsin sida av en låt med Ola Magnell (bara det…).
Detta är utställningen med till den nyskrivna texter:
Hemväg
Hur blev man del i en storfamilj? Jo, man kände nån (som kände nån) som redan bodde. Men sen gällde det ju att lära känna varann. En rejäl social promenad längs byvägarna kunde bli början på ett intensivt liv tillsammans. Berättelser flätades samman. Om platser man besökt. Om idéer som gjort intryck. Om drömmar man velat göra verklighet av. Om profeter man mött. Om tillstånd man befunnit sig i. Om vad man i slutändan var beredd att satsa.
Maskrosens mästare
Ljusbacken, hette det, hade byggts av pengar från försäljning av lönnbrända drycker. Tjugofem meter långt i tre våningar var det socknens största timmerhus och tjänade som ålderdomshem från 1890-talet. Personal och matsal återfanns i röda huset. År 1974 tog gröna-vågare stället i besittning. En redig kompostlimpa hörde till de tidigaste projekten. På dess yppiga mull avlade Trädgårdens Mästare Tore fram särskilt ståtliga maskrosor. Vars feta blad han tuggande kunde njuta av under många långa sommarveckor.
Samling
Gröna-vågare kom ofta från storstan och ville hitta mening i en ny miljö. Ljusbackarna kom från hela världen och förenades i tanken att samla sin kraft och sina erfarenheter till en plats. En i bästa mening rymlig och tillåtande plats. Tabassum Siddiqi från Pakistan visste en hel del om växtodling. Johan från Bergslagen hade väl annat att bidra med. Samtliga i gruppen misstrodde samhället om att ordna en anständig framtid för människosläktet. Var deltagarna än hade varit tidigare hade alla länge längtat efter en plats att få visa att det goda är möjligt.
Grön våg
Ett kollektiv på landet på 1970-talet kunde se sig ha många uppgifter. Men i grunden, före alla tankar och funderingar kring hur världen skulle förbättras fanns en central uppgift: Självförsörjning. Fixa ved gick bra i en generös bygd. Köra barnen till nåt dagis behövdes inte när hela stället fungerade som förskola (!). Lära sig tekniska grejer och storkök gjorde alla vartefter i enlighet med förstånd och förmåga. Men att odla sin egen mat, det var navet i allt. Vi kunde gnabbas om profeter och potentater, men det som över tid bäst höll måttet av det som Ljusbackarna själva ansvarade för, det var ändå odlingarna.
Babylon
Folk blev lite oroliga när brandchef Charpentier gick runt och inspekterade. Vi trodde inte att vi skulle få bo på det här viset: ett dussintal vuxna och lika många barn i diverse kyffen och på vindar, i lador och hängmattor. Jag var ändå kaxig nog att med skakig hand ta en bild. Sen hade vi de bästa relationer med både brand- och andra myndigheter. Och med Dellborna. Vissa inom gruppen hade med sig ett slags vi-och-dom-attityd. Det kunde betyda att i och med att vi kollektivister funnit vår plats så hade vi ”funnit ljuset”, i kontrast till folk i ”Babylon”, alltså där ute. Så fel de hade.
Upptagning
Första skörden och ännu en möjlighet att odla kontakterna med omgivningen. Traktorn tillhörde kollektivet, men inte potatisupptagningsmaskinen. Frågar man inte om hjälp får man inget självklart svar. Visar man istället respekt för en bygd, dess traditioner och kunskap, ja då får man som bonus ett leende som är så varmt att det värmer alltjämt, decennier senare.
Ägglossning
Vi var inte veganer. Mjölk dracks och kalvar kom till världen. Ost och ägg var ok. Men när det visade sig att nån för egen del smugit ner några bitar lamm i frysen blev det ett himla liv. Grytorna i vårt stora kök hade aldrig kommit i närheten av kött. Här är det betäckning på lagårdsbacken. Staffan tar i allt vad han orkar medan seminören hamnat i kläm. Kaj är på språng. Senare skaffades hästar. Nordsvenska som Lasse drog i skogen med och barnen kunde sitta på. Höns och hund och katt sprang omkring, och i bigården gavs av och till kurser.
Jägermeister
Lennart ”Luffarn” Andersson var Kriminalvårdsstyrelsens synnerligen okonventionelle tjänsteman, med kontor på Söder i Stockholm. Men där fann man honom inte alltför ofta. Istället betade han av Norrland sökandes efter icke ont anande bondmoror. I varje sådan såg Luffarn en fodervärd som mot ersättning tog emot någon av de krakar han hade domvärjo över. Det var fängelsekunder som Styrelsen tyckte inte passade för ”normal” inlåsning. Hellre en stuga på myren, långt från systemombudet, än det ”universitet” som svenska fängelser redan då utvecklats till. Ljusbacken, med flera hushåll i Dellenbygden, utgjorde en del av hans jaktmarker.
Mors bak
Gröpekvarnen dög bra till att göra frukostgröt med. Forslunds kvarn i Stömne försåg oss med biodynamiskt mjöl. Skorstensstocken i röda huset var enorm med bakugn och allt. Det var bara att knåda på! Eller diska i bara mässingen. Detta i en tid när ”vanliga” människor skrattade åt giftfri mat, kallade yoga och meditation för ”flum” och när Harrisburg fortfarande var ett fungerande kärnkraftverk.
Öppen verkstad
Kvinnlig frigörelse matchades av manlig. Karlarna har väl sina domäner också, där dom kan visa upp vad dom har för företräden? Alltid är det nåt som ska skruvas… Att kollektivister uppträdde spritt språngande nakna utanför den intima sfären var helt normalt. Besökare utifrån, såväl barn som gamla, fick finna sig i att det kunde stå en naken man i verkstan, eller att ett gäng rensade ogräs helt utan kläder i värmen. Man får nog anse att detta var känt ”därute”. För det skrevs om oss i lokalpressen och reportern såg då nog gärna till att åtminstone några nakna bröst slank med på någon av reportagebilderna.
Sol o vår
Brian kom från Australien och hade med sig fint miljötänk från andra breddgrader. Det visade sig att svensk sommarsol räckte absolut till för att värma dusch-vatten i en tunna. Vissa sommardagar, typ. Nu har det hunnit bli oktober och snön lägger ett välsignande puder över de svartmålade elementen under plasten. Brian hade aldrig sett snö förut. Utom möjligen från någon utsiktsplats i norra Indien där man kan skönja Himalaya på avstånd..
Giftfritt
Få i Dellenbygden uppmärksammade nog Halloween 1975. Men flera i gruppen var amerikanska medborgare, en var dessutom desertör från Vietnamkriget. Flaskan i förgrunden innehåller soja. Men någon har korkat upp lite Kirsch också, kvällen till ära. Ett enstaka undantag, för det rådde drogförbud på kollektivet. Vi hade inte fått ta hand om missbrukare annars. Många av oss hade rika erfarenheter av framför allt hasch, vilket faktiskt kom väl till pass i kontakten med nästan. Men bestämmelser urvattnades vartefter kollektivet gled över till att bli ett experiment.
Fristad
Vi fick ersättning för att erbjuda ungdomar plats. Istället för fängelse fick dom en chans hos oss. Vi hade ingen formell kompetens för detta, vi var bara oss själva och gjorde ingen större sak av ”mål” och ”resultat”. Här ser man att ingen är mer värd än någon annan. ”Placeringar” och gårdsägare om varandra i en terapeutisk konstsnurr som pågick i ett par dagar. Ett par tjejer hade kommit från ”Levande Verkstad” och så här roligt blev det.
Innerligt
Det är i början av år 1976 och fotografen säger: ”Hallå flickor, det här är ju en fantastisk grej att ni finns här, just nu, med dom magarna. Det skulle bli en jättefin bild.” De låter honom ta bilden. Inget är märkvärdigare än så. Naturens ordning. En av de tre valde sedan att föda i sitt rum på andra våningen i röda huset. Stearinljusen tändes, någon klinkade stillsamt på gitarr, några reciterade mantras. Rökelse. Alla satt med. Vi höll varandra i hand och ett liv kom till världen, den kvällen, där och då. Det var nog den mest innerliga stund som Ljusbacken-kollektivet fick möjlighet att uppleva. Bilden var planerad att ingå i utställningen men en av de avbildade motsatte sig detta
New age
Vi var ju inte bara ett boendekollektiv. Vi skulle också bjuda in lämpliga profeter för att bli presenterade de allra bästa lösningarna på de allra viktigaste frågorna. Det kunde gälla biodynamisk odling, tai-chi, buddhistisk meditation, vegetarisk matlagning, kvinnlig röstbefrielse, folkdans, biodling, astrologi, växtfärgning eller energiåtervinning. Bara för att nämna några självklara ämnen. Folk strömmade till från alla håll, i kurser på upp till tre veckor. Här är temat ”Kollektivrörelser”, och i gräset håller Hare Krishna liten soaré under träden.
Name dropping
Holländsk långhårig brassrökande hippie åkte till Indien, levde billigt, diggade konstig musik, telegraferade hem efter pengar, sov på strand, häckade med andra hippies på youth hostel, rökte hasch, förnyade visum, solade i Goa, växlade svart, träffade Guru, fick tandvärk, köpte indiska kläder, gav bort europeiska kläder, åt hasch, kräktes, tittade på solnedgång, blev blåst på 200 rupies av skomakare, åkte norrut… och livet tog en helt ny vändning för holländaren som inte ens ville berätta vad han hette innan. För nu var han Thubten Pälgyä, och instruerad i äkta Tibetansk Buddhism. Så insyltad att han därefter åkte Europa runt och gav kurser. Klädd i gula skynken. ”The ultimate trip”, försäkrade han för oss, med glimten i ögat.
Egen härd är (stundtals) guld värd
Det ordnades odlingsseminarium mitt i vintern. Folk kom från alla håll. Ljusbackens båda byggnader höll sisådär 500 kvadratmeter boyta, fördelat på 35 rum. Men det är klart hade man kört hela vägen från Skåne för att vara med på kursen så hade man väl redan boat in sig i sin folkabuss på vägen upp. Tillräckligt mycket så för att inte lockas av att bo i något av husen. Minns inte om vi möjligen erbjöd ved att elda med.
Lögaredag
Av alla gurus på Ljusbacken var vår lokale rörmokare Göte den som fick mest gjort och dessutom var flitig i att återkomma. De båda byggnadernas vedpannor levererade rejält med varmvatten. (Förutsatt att man hade ordning på veden förstås.) Det var traditionell vattenburen värme till präktiga radiatorer i samtliga rum. Men alltid var det nåt som hade börjat droppa eller pysa eller skaka rytmiskt. Göte analyserade alltid snabbt felet och satte någon ung adept att övervaka och reparera eländet, och for själv till nästa jobb. Här har Peter och Thomas skapat lite stämning med stearinljus i fönstret. Betongkaret var från början avsett för ålderdomshemmets trasmattor.
Baklass
Ved, ja. Ibland kom jättelass med ”bakar” från något av Dellenbygdens många godhjärtade sågverksägare. Kilopriset var ofta mycket rimligt emedan fukthalten kunde vara förskräckande. Inte meningen att eldas samma säsong, fick vi lära oss. Eller som här: vi har fått lov att röja rent på något hygge oppigenom. Handverktyg har dugt i alla tider, så varför inte nu också. Inte så effektivt kanske, men med stor social potential. Här gör sig Roger och Elizabeth redo. Avfärd sker i Björns Opel. Den han pendlade med till lärarjobbet i Ljusdal om dagarna.
Ko-Op
Dellenbygdens Matfront gynnade ett antal hushåll runt ikring i bygden. Bönor, ris, oljor, fikon, soja med mera hade införskaffats från grossistlager i mängder motsvarande lagda beställningar. Hämtning skedde i egen lastbil från Frihamnen i Stockholm, från Järna och andra spännande ställen. Och så träffades man under otvungna former och vägde upp, paketerade, fikade och gladde sig åt att ha lyckats sno åt sig lite av fördelarna med ett kooperativt leverne. Nils från Nylandet har koll på vägandet.
Multiservice
Nu bär det iväg. All you need is love var ju snarast ett valspråk för oss hippies. Och frigörelse genom sex hade både kvinno- och mansrörelser pläderat. Men Aktionsanalytische Organisation från Österrike gick längre än de flesta. Alla parförhållanden skulle avskaffas och vi skulle alla flytta till sovsalar. Det fria sexet skulle sedan utövas uteslutande med de övriga på sovsalen (fast själva akten kunde dock bedrivas lite var som helst). Dessutom skulle man ha likadan klädsel och frisyr, oavsett kön. Vid återkommande möten skulle var och en ställa sig mitt i ringen och redovisa sina innersta känslor. Gärna medan kläderna åkte av. AAO-folket kom till oss i firmabil med texten ”Multiservice”. Jo jo.
Umgänge
Ända sedan tonåren hade hon varit stolt över sitt vackra yviga hårsvall. Under livet hittills hade hon till och med antytt att ”kraften sitter i håret”. Därför måste beslutet att snagga fram AAO-frisyren ha betytt en del. Och då i tillägg till vad den frillan sedan kom att signalera. ”Alternativ” var nu bara förnamnet. Hädanefter hoppade man på sådant som förde in gruppen i helt nya umgängesbanor och som snurrade till det sociala på sätt som få hade kunnat föreställa sig. Det var 1977 och Ljusbacken hade gått från att försöka vara ett nyttigt föredöme till att lossa tyglarna in i snart sagt vilka experiment som helst. Det kom att kosta på rejält.
Mother-in-law
What on earth are you up to?! Min svärmor Nancy var inte glad. Först hade dottern, som hon alltid haft så mycket kontakt med, flyttat tvärs över halva världen bara för att killen hon träffat som var svensk inte ville bo i Kalifornien. Alltså jag. Och så hade vi gift oss och fått barn och Nancy inrättade sig med att få göra lite återkommande Europa-resor. Småtrevligt. Så kommer ett brev att de unga nyblivna föräldrarna inte ska vara ihop längre. Dottern ska vara med nån annan karl och där ska det visst också bli barn. Så vart ska första maken ta vägen? Och hur blir det med den förstfödda? Har hon ingen familj längre? Vilken familj ska resande mormor räkna med att hälsa på hos? ”Du där bakom kameran! Sluta plåta och berätta nu: What the hell is going on!”
Magi
Något så ovanligt som köpt gräddtårta har ställts fram i matsalen. Barnen kan knappt behärska sig och kivas lite om vem som ska få ta först. Centralt i bilden, med första grädden på fingret, är hon som just fått en halvsyster. Den hemförlösta mamman ligger i sitt rum på våningen ovanför med en liten på magen. Stilla. Lycklig. Hon med grädden på fingret är ännu för liten för att inse vilket under som ägt rum. Men hon är helt på det klara med att vuxenvärlden stundtals bjuder in till magiska stämningar.
Bom Jesus!
I tider av separationer och ångest och ifrågasättande och tvivel: Vi sticker emellan med ett stycke Kristet sakrament: Riktig kyrklig prästerlig vigsel i Ljusbackens trädgård. Sven E, Ljusbackens egen pastor officierade. Vittnen signerade. Närstående var tillresta. Brudparet, mitt i bild, betraktar beundrande folkdanslaget. Till höger brudens syster. Brudgummen har skaffat dräkt och förväntar sig nog bli betraktad som en redig kärl , en del av helyllekulturen. Här är han hemma. Liksom han är hemma där floden Ganges svala himalayavatten möter slättlandet: I Rishikesh. På den platsen har han långt tidigare blivit initierad till sin hinduiska identitet: Bhakta Devadas.
Debriefing
Kriminalvårsstyrelsen hade fått upp ögonen för oss. Vi var ett ”case”. Skulle det gå att rädda stället -SÅ ATT DET GICK ATT FORTSÄTTA SKICKA PLACERINGAR DIT? Det var frågan. Svaret var tvåfalt. Ett/ Ahlén skulle förses med frisedel och inte behöva exercera i Jämtland. Två/ Verket skickar en psykolog för regelbunden gruppterapi (debriefing för att tala nusvenska). Ett/ blev av, Två/ gick sådär. Ångesten var helt enkelt för monumental. Jag hoppas innerligt att psykologen hade handledning. Men genom alla irrgångar hade flera av oss ändå kommit på att det gick att tråckla sig ur förvirringen trots allt. Slutsats: Killarna tar hand om barnen, tjejerna tar hand om varann.
Visdom
Normalt? Eftervärlden skall veta att vi experimenterade med begreppet. Här är jag eremit i en koja ute i trädgården. En madrass, en filt, ett förhänge mot myggen och så bara du själv och de ”drivande mentala molnen”. Plötsligt är det meditationskurs på Ljusbacken. Nu skulle vi inte konversera. Äta maten långsamt. Inte ha sex (!). Meditera morgon, middag, kväll. Och lyssna på flertusenårig visdom. Inte illa för en stackars vilsen själ. Av alla doktriner som predikats på Ljusbacken är nog Vipassana den som i längden gjort störst intryck på mig. I varje av livets skiften – oavsett om du mår piss eller bara hankar dig fram: se på dina tankar och förnimmelser som molnen på en himmel: de blåser bort vartefter.
Dissonans
Vi grälade sällan högljutt. Att vara hippie är att vara pacifist och att genom eget agerande förmå andra att demontera sina taggigheter. En hippie lägger inte under sig världen utan betraktar den i stället storögt, i häpnad, förbluffad. Förskräckt när det riktigt bär iväg. Vi ville visa på alternativ till ytlig konsumism och genom exemplets kraft demonstrera harmoni, balans och samklang. Men här hänger smockan i luften. Bordet har snickrats ihop med virke från Astors såg i Fjärdsätter. Bordet, en samlingspunkt för kreativa tankar och utbyten för en friare och mer harmonisk värld, var det tänkt. Det hjälpte inte. Alla har väl sin version för varför det inte funkade. Jag har min.
Livsresa
Chriss hade rymt från en påtvingad katolsk internatskola för flickor i Frankrike. Hon fick resesällskap med en tyska vars moral stod i bjärt kontrast till nunnornas. Chriss levde därefter hippie-liv på diverse stränder, längtade efter barn och födde sin första dotter i Algeriet. Chriss hade gjort en lång resa från ursprunget och byggde vartefter upp ett påtagligt självförtroende. Antagligen den av oss vuxna för vilken Ljusbacken betytt mest. I närvaro av hela gruppen födde hon sitt andra barn i Röda Huset på Ljusbacken våren -76. Bilden togs precis innan det var dags
Finale
Slut på bildurvalet som utgjorde utställningen i Delsbo år 2019.Mer om Ljusbacken i fliken intill.