Prolog

vinjett

Hur jag kom att bli en del av den här gruppen.

Bilden är tagen av mig sommaren 1978. Det är lunchpaus bland medlemmar och gäster på kollektivet Ljusbacken i Delsbo. Flera av personerna går att urskilja: Pelle, Brian, Cecilia (?), Tore, Leif, Chris. Längst till höger Ankis hund Sara. Pelles fornnordiska träskulptur. Flaggstången syns fästad vid sitt granitfundament. Stången besöktes flitigt av en idog hackspett som ofta tryckte in godsaker i sprickor i dess i dess topp. Många varelser, av skiftande skrot och korn vistades på Ljusbacken under kollektiv-åren. Vissa byggde bo. Andra flög förbi. När jag lämnade stället, i januari 1981, var jag den deltagare som spenderat mest av sin livstid på platsen. Hackspetten oräknad.

Ahlen_1972_201
Jag själv i en koja byggd av Pelle och mig på Kanarieöarna. En okänd tysk kille kom förbi och ville ta bild på mig eftersom jag bodde i kojan. Det fick han väl, och när jag månader senare återvände hem, låg fotot i posten.

Min far var journalist. Jag hade växt upp i en anda av mycket dokumenterande. Förståelsen av hur text och bild kan samverka, hur en berättelse kan få eget liv. Fotograferande var intimt förknippat med varseblivande. I en tid före smartphones var foto liktydigt med små burkar med plastlock ur vilka man tog fram små kassetter som efter tagning sändes till labb. Det tog många dagar innan man kunde betrakta resultatet av sina mödor.
I den världen var dokumenterande en del av min vardag, var jag än var; villakvarteret hemma, nordafrikansk karavan, indisk bussfärd, kalifornisk byfest.
Så småningom valde även jag att bli journalist. Men innan dess: Med denna redovisning av kollektivet Ljusbacken på 1970-talet vill jag visa ett viktigt ställe i en viktig epok, utifrån fotografens dynamiska privilegium: motiven är subjektiva, avbildningarna är objektiva.

Pelle och jag var skolkamrater. Vi umgicks inte så mycket under studierna, men efter studenten drog vi ut i världen tillsammans. Han kom i lag med Christianne direkt sedan vi landat i södern. Det var i september 1971. För mig dröjde det till efter den vintern innan Pamela och jag blev tillsammans. Det blev vi i och med att jag bjöd henne att flytta in i min grotta, som låg tjusigt en bit upp på en bergssida på en av de mindre Kanarieöarna, la Gomera.

Ahlen_1972_203
Grottan med sin skyddande yttervägg av flätad bambu. Jag hade frågat min pappa om han kunde undvara någon kamera när jag skulle ut och resa. Han anförtrodde mig sin Zeiss Ikonta. En bälgkamera med teknik från mellankrigstiden. Varje rulle erbjöd 12 bilder i format 6×6

Vi blev ihop och började göra en massa saker tillsammans. Inte minst att resa. Först en lång hajk i bergen på ön, sen en skumpande tur genom hela Europa så att vi kunde njuta av svensk sommar fram till i september. Då ställde vi kosan mot Kalifornien, där hon kom ifrån. Vi liftade från New York västerut. Väl i San Francisco var det dags att dra vidare söderöver över vintern, så det blev Mexico i ett par månader, och väl tillbaka i USA tog vi oss via några stopp till Santa Rosa, bland de böljande vinodlingarna norr om the Bay Area. Där bodde vi i ett litet kollektiv och frågan uppstod om var vi två egentligen skulle vilja höra hemma, slå oss ner?

Ahlen_1973_201
Här har vi lockat svärföräldrarna upp på taket på kåken där vi bodde i Santa Rosa. Herbert med ryggen åt. Nancy höll i kameran

Jag föreslog Sverige, hon föreslog kollektiv. Så fick det bli och i september 1973 reste vi tillbaka.
Under tiden hade Pelle och Chriss också rört sig runt men bodde nu i Bromma. Våren 1974 sågs vi alla fyra hemma i mina föräldrars villa i Ulvsunda. Fem hade vi blivit, för Chriss och Pelle hade fått barn: Joanna. Och Pam och jag hade gift oss i Kalifornien. Såhär såg gänget ut:

Ahlen_1974_01_0010
Pelle Johnsson
Ahlen_1974_01_0015
Jag själv
Ahlen_1974_01_0019
Christianne

Den bästa bilden på Pamela tog jag en tid därefter:

Ahlen_1973_207
Pamela Schrader från San Francisco

Vi var några och tjugo. Vi hade rest en hel del och samlat på oss kritiska tankar om det västerländska samhället. Kriget pågick med fasansfull kraft i Sydostasien. Vi var pacifister och hade slutat äta kött. Man borde kunna leva i samklang med naturen. Inte var vårt samhälle civilisationens slutstation? Vi som i någon mening var de mest gynnade av alla, bar  på en längtan. Men hur vi skulle angripa uppgiften var tillsvidare förborgat.

Ahlen_1974_02_0019
Lisa från Dallas

Under vintern läste Pam svenska på SFI och till våren fick vi besök av Lisa från Texas, vi kände hennes bror från tiden på la Gomera.
(Lisa är ett kapitel för sig, och skall ges en egen historia i ett annat sammanhang)

.

Och till midsommar kom Pams föräldrar på besök från USA.
De båda familjerna började tänka sig ett kommande umgänge.

Ahlen_1974_10_0013
Nancy, Pam, min mor Anna-Lena och Herbert. Här turistar vi på Skansen

Sommar 1974. Nixon är återvald over there. Vietnamkriget rasar. Oljekrisen regerar västvärlden. Den som vill komma över något så exotiskt som obesprutade havreflingor får jaga runt bland smågatorna på Södermalm eller ge sig av till antroposoferna i Järna.

Min farmor Ruth bodde ensam på sitt Sjölunda, det udda stället i Bergslagen som hennes far byggt kring sekelskiftet, och där min far vuxit upp. Nu är hon ensam. Ensam med sina korsord och tv-programmen. Hon hugger ved och ser årstiderna växla.
En sommardag dök vi båda upp. Pam och jag.

Skannad-bild-112950004
Sjölunda som det tedde sig fram till moderniseringen år 1980

Två unga älskande i den stora svenska tystnaden. Så långt från vagabonderandets vimlande värld. En tid av stillhet, kontemplation. Sjölunda var ju min plats, medan hon hade sina rötter i Golden Gate Park. Country Boy invites Slick Chick. Jag minns att vi plockade kamomill som vi torkade till ört-te.

Så kom Pelle på besök. Ensam, på väg till fjällen. Inte dags för familjeliv för honom då. Vi hade tidigare talat om någon slags framtid tillsammans. Kanske fanns det något kollektiv norröver, längs vägarna han skulle färdas? Pelle lovade hålla ögonen öppna.

Det gick ett par veckor och så kom ett brev från Pelle:
Kom upp hit och kolla. Jag är i Ramsjö i Hälsingland. Ett kollektiv här. Men jag tror det finns nåt på gång i Delsbo också. Kanske värt att besöka?
Vi packade cyklarna och drog iväg. Tre dagar tog det upp till norra Hälsingland.

Det skulle visa sig bli livsavgörande.

Längs vägen. Cykelpaus på en bro vid Svarttjärn i Dalarna
Längs vägen. Cykelpaus på en bro vid Svartnäs i Dalarna

Länk till nästa episod, Ljusbacken ”år ett”: 1974

Först publicerad i februari 2013

Tidigare inkommen kommentar, när denna sida befann sig på en annan domän.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.