En berättelse i text och bild om när skogsbranden kom att hota stora kulturvärden i norra Västmanland. Och förgöra andra. Berättat från parkett; min egen utsiktsplats intill samhället.

Av Johan Ahlén

  Min sjö. Den här bilden är tagen på kvällen den 22 juli i Ängelsberg. En vecka innan branden började år 2014. Jag tog bilden för att det bara dyker upp sådana tillfällen när jag är ute där på sjön. Det är så intagande vackert, så harmoniskt och en så trygg miljö. Vår sjö. Min sjö. Sjön heter Åmänningen. Det är länets största sjö och vår släkt har en gård som ligger vid sjön. Längs norra stranden. Med en hänförande vy från huset ut över sjön. Särskilt nu sedan vi låtit gallra bland alla yviga lövträn. Gården heter Sjölunda och ligger officiellt i Ombenning, i Västmanland. Här var jag ute i min lilla båt för att kolla inför kräftpremiären som skulle äga rum två veckor senare. Man vill kolla lämpliga platser. Jag var ensam på gården som är vårt semestertillhåll. Frun var tillbaka i arbete. Våra vuxna barn jobbade och förberedde sig för nästa termins studier. Det enda sällskap jag hade var katten. Vår skogskisse som älskar lantliga miljöer, vill vara ute mest hela nätterna men som också älskar att ligga på rygg och bli kliad på magen. Att man plockar en och annan fästing från nacken på honom det står han ut med. Det enda han INTE gillar är att åka bil! Vår boning Såhär ser släktgården Sjölunda ut. Bilden tagen tidigare i sommar, vid pingst. Ett par steg bakåt och fotografen är vid sjöboden. Från husets balkong ser man rakt ut över sjön. Kvällssolen målar sitt varma ljus över Åmänningen. Min minsta jolle avvaktar vid bojen.Till höger syns Kalvön, största ö i största sjön. Vänster därom börjar Vålalandet med gamla kyrkbyn bakom – Där min mor kommer ifrån, mina föräldrar vigdes, jag döptes och konfirmerades et cetera. Det syns väl inte men järnvägen löper längst ner vid vattnet hela vägen längs Vålalandet och till vänster längs stranden fram till själva samhället, Ängelsberg, delvis skymt bakom en strandtall. Platsen där bilden togs är Sjölunda, ett par kilometer väster om stationssamhället. Förr i världen var det gängse att man hämtade besökare som kom med tåget genom att ro ner till byn, och ro hem resenärerna hit över sjön. Sånt händer väl än idag, även om det är aktersnurran som står för grovgörat. Sjön är hur som helst en livaktig medlem i familjelivet för alla som kommer till Sjölunda. Det är torsdagen den 31 juli 2014. Klockan är tjugo i sex på kvällen. Jag har varit i stan för lite ärenden och sedan ordnat en liten extra bryggplats i den inre viken på Sjölunda. Här kommer jag att kunna förtöja min aluminiumbåt de dagar då vinden tar i och en tryggare hamn känns bra. Man vet ju inte om vädret kommer att hålla i sig. Det har varit närmast tropisk sommarvärme i veckor! Ett par mil syost om denna idyll har brandmän ryckt ut för att få bukt med ytterligare en av dessa uppflammande småbränder som torra somrar förpestar semestern för traktens deltidsbrandmän. De börjar tydligen bli oroade och en intensiv kommunikation äger rum mellan dessa folk på fältet och deras ledning. Detta är vi i Ängelsberg lyckligt ovetande om. Vem kunde ana vilket tumult som stod och lurade i farstun. Ekot berättar om en skogsbrand ”i Sala”. Låter knappast som något som skall bekymra mig. Sala ligger trekvart bort om man kör bil dit. Jag har sällan ärende. Men i själva verket pågår branden bara hälften så långt bort: 16 km åt sydost. Ska det visa sig. Formellt tillhör vår fastighet Ombenning. Men vi finns en bra bit från just själva byn. Det är närmare till Ängelsberg, särskilt fågelvägen. Det är fri sikt över sjön från vår udde ner till stationssamhället och ner över Vålalandet. Ibland har man inte kameran med sig. Det finns kanske inget att ta bild på. Inte ens har man alltid sin smartphone till hands. Antagligen fanns inget speciellt att ta bild på denna dag, första dagen i augusti nådens år 2014. Inget syns av den omtalade skogsbranden. På radion talades om att folk i Fläckebo skulle utrymmas. Och så sa man att brandområdet vidgats. Men hur som helst – inte nästgårds i varje fall. Dagen därpå, Karin har namnsdag, det är lördag. Lördagar är speciella här. Jag brukar ta mig in till Ängelsberg för återkommande fika och samkväm på biblioteket. Ingen brand i sikte, men en hel del snack och spekulation i den vanliga fikagruppen. Är det inte fasligt varmt? Och tänk om vinden friskar i! Vi får nog vara på vår vakt! Far till stan i ärenden och samtalar med en bekant oppe i Hökmora om att ses dan därpå i Ängelsberg. Han har minsann brandrök hos sig. Alltså två mil norr om där branden bröt ut. Nu talar radion om att evakuera Gammelbyn i Virsbo. Hoppsan, Virsbo – det ÄR nästgårds! När jag kommer tillbaka från stan så ser himlen ut såhär över sjön. Det var en i övrigt solig kväll, men åt sydost mörknade alltså himlen. Söndag den 3 augusti och nu ÄR det rök! Träffar min bekant på Nya Serveringen. Där är man noga med att hålla dörrar stängda för att slippa röklukt inne. På väg därifrån träffar jag Roland P som filmar från parkeringen. Röken ska dokumenteras. Vi far tillsammans till Västervåla kyrka. Hur är läget där? Vi åker dit, tittar söderöver och frågade varandra om det kommer att bli värre? Nu säger radion att brandområdet ligger ”i Sala och Surahammar”. Men se på bilden, det är detta jag ser när jag tittar ut över sjön klockan fyra på eftermiddagen. Ska man prompt tala om kommuner så är detta Fagersta. Det brinner tydligen inte i vår kommun, men röken här gör att man har svårt att andas. Och det är viktigt att hålla fönster stängda. Den ödesdigra måndagen den 4 augusti 2014 börjar som en fantastisk dag. Röken har dragit någon annanstans, man kunde skönja den långt bort. Jag är ute med båten i den soliga morgonen, och vilken värme! I det klara varma vädret var det aningen svalare att spendera förmiddagen inne på kontoret och sköta en del sysslor. Några telefonsamtal angående praktiska saker. Jag fick svara på lite e-post och gjorde i ordning ett par försändelser som jag behövde få iväg. Väl ute igen är det uppenbart att något märkligt är på gång. Vinden har friskat i ordentligt och vid lunchtid, från köksfönstret gav termometern besked! Jag tog en bild åt nordväst med min smartphone. Försökte fånga termometern med skärpan, men fick inte riktigt till det. Åt det väderstrecket var det vackert väder, och stekhett! 34 grader! Från vår udde syntes att Ängelsbergs samhälle åter doldes av rök. Till höger i synfältet var det fortfarande klart. Men herregud vad vinden tog i! Min aluminiumbåt låg och slet i förtöjningen ute vid bojen. Klockan är här fem över två på eftermiddagen måndagen den 4 augusti 2014 och jag är nere på udden och ser söder / sydöst ut. Blått till höger, brunt till vänster. 34 grader varmt och kuling, möjligen halv storm!   Bara 10 minuter senare har vinden och hettan skapat ett inferno bort i skogen. Brandhärden kastas norrut, bokstavligen med vindens hastighet. Nu ser jag för första gången var röken kommer ifrån. Och det är inte i Sala det brinner! Brandhärden ligger nu rakt ner över Västervåla kyrkby. Kanske hela Sörby står i lågor! Skrivargården, Långgärdet, mina gamla barndomsmiljöer. Och infernot är helt klart på väg norröver. Nu börjar en känsla av obehag sprida sig. Jag är ensam, har bara katten, och jag börjar tänka att här gäller det att vara beredd på det värsta! Här är 16 sekunder av hur det var:

Den här filmen är tagen med smartphone mot sydost klockan 18 minuter över två, måndagen den fjärde augusti 2014. Sjön är Åmänningen i Västmanlands län. Till höger är Kalvön och till vänster om ön löper Vålalandet norrut mot Oljeön och där bakom samhället Ängelsberg, vilket syns i slutet av panoreringen. Nästa film är tagen en kvart senare och visar hur vindstyrkan tilltagit. Min båt är fast förtöjd vid en svart boj som i sin tur är förankrad i en betongklump tre meter ner på botten. Märkligt nog skiner eftermiddagssolen fortfarande över vår vik. En viss bedräglig känsla av trygghet innebar det, om man inte tittade åt branden till. Men att veta att vinden stormade där skogsbranden pågick ingav en mycket oroande känsla. Vart var elden på väg? Sjön gav väl mig ett visst välbehövligt skydd, men hur skulle det bli med samhället? Alla gårdar som låg direkt under röken?

Jag rör mig ett stycke bakåt för att få en något annan vy. Och då kommer vår släktgård i förgrunden. Jag börjar umgås med tankar på att läget kan komma bli riktigt dramatiskt. Vad för det med sig? Skall jag ge mig av? Vad innebär det om jag stannar? Det verkar nödvändigt att proviantera. Ska jag stanna vill jag ha sådana förnödenheter som underlättar vid isolering, typ konserver och torrskaffning. Jag har inget elverk, men väl vedspis och gott om ved. Vatten finns i sjön. Fisk kan jag alltid fånga, så det skall väl inte gå någon nöd, men jag far alltså upp till stan, Fagersta som ligger 8 km bort. Det är fortfarande måndagen den 4:e augusti och stannar till när jag gjort mina ärenden. Vid Bergslagssjukhuset ser jag märkliga formationer av ångmoln stiga upp mot himlen. Att ett helvete håller på att ta form i Stabäck är det få som känner till. Rakt i vindriktningen hoppar elden från träd till träd med en hastighet som ingen, säger ingen, hade i sina kalkyler. Särskilt inte de tjänstemän som sedan en vecka hade till uppgift att ta sig an ”branden i Sala”. Klockan 20 över fyra på eftermiddagen far jag tillbaka på vägen från Fagersta mot Ängelsberg. Ingen polisspärr hindrar återfärd, jag återvände utan problem. Väl hemma hinner jag knappt ordna med det jag inhandlat, så försvann den elektriska strömmen. Det blev elavbrott. Och när jag går ner till bryggan finnar jag att läget är om möjligt än mer dramatiskt än tidigare. Bilden tagen klockan kvart i fem måndagen den 4 augusti. Ängelsbergs samhälle till vänster i bild. Det visar sig att vågorna ryckt så mycket i min båt att förtöjningen gett med sig. Betong-klumpen på botten har vandrat in flera meter närmare stranden. Båten slog nu olycksbådande mot några stenar en bit ut i vattnet. Jag fick kasta mig i det stormande vattnet, koppla loss båten och lotsa den in mot sandbädden där jag kunde dra upp den och förtöja. Det var en dag med många intryck. När jag vänder mig ser jag att röken täcker himlen även åt norr. Det är dåliga nyheter. Vinden har i rask takt drivit branden rakt norrut. I Stabäck omkommer en person i detta skede. Och hans kamrat ådrar sig massiva brännskador. Den fara de båda aldrig insåg, blev heller inte uppmärksammad av räddningsledningen i tid. Därefter kastade sig elden över Snytensjön och försatte flera människor i livsfara. Hittills hade allting varit olycksbådande tyst. Röken hade smugit sig på. Ena stunden förtätande, nästa stund bokstavligen bortblåst. Den bedrägliga solen sken in från väster. Stilla som en normal sommarkväll. Inget ljud. Men vid femtiden kom helikoptrarna. Under hela dagen medan elden spred sig närmare undrade jag var räddningsmanskapet höll till. Så plötsligt dök helikoptrarna alltså upp. Först hördes motorljudet nerifrån Vålahållet. Det var när de började hämta vatten i Långgärdsviken. De kom upp från Sörbyhållet, dök ner bakom Kalvön och försvann neråt igen med vattensäcken under. Stod alltså Västervåla i lågor? Helikoptrarna utgjorde en syn som ingav såväl fruktan som hopp. De var ju beviset på att insatser gjordes för att få bukt med infernot. Men med helikoptrarna så nära insåg man också att faran hade krupit inpå. Deras motorljud skulle komma att mala över trakten under de kommande dygnens alla ljusa timmar. Vid femtiden på eftermiddagen slog myndigheterna till och bestämde att Ängelsberg skulle utrymmas. Den här bilden är tagen kvart över fem på måndagen. Sedan privatbilar och utrymningsbussar dragit mot Fagersta utgjorde utryckningsfordon den enda trafiken nere i byn. Tågen hade slutat gå. Linjebussar likaså. All civil trafik var förbjuden. Endast räddningspersonal hade rätt att röra sig inom ett av dem evakuerat område. Här kör brandbilar från Flygvapnet genom ett folktomt Ängelsberg. I skogen bakom bolmar röken intensivt. Strax därefter, vid kvart över fem, lämnar en sista båtentusiast gästhamnen i byn. Han stävar mot friare vidder, i Aspensjöarna. Men snart nog blev det båtförbud, inte bara i Åmänningen utan ända upp till Västanfors. Här har jag lagt in vad som stod på spel för helikoptrarna att rädda i Våla. Röken till vänster om Sandlandet, rakt över båten skvallrar om att Märrsjön håller på att förvandlas till en sotöken. Evakueringen av samhället oroade mig en del. Tänk om myndigheterna skulle komma upp på gårdsplan hos mig och ge mig fem minuter att packa! Desto större anledning att göra sig i ordning. I mitt fall innebar det att börja ta ställning till vilka släktklenoder jag skulle fylla bilen med. Det handlar i Sjölundas fall mycket om gamla fotografier, brevbuntar och skriverier av olika slag. Dessutom tog jag några dokumenterande foton inomhus. Skulle det värsta hända så är ju försäkringsbolaget betjänt av sådant. Mitt i denna ganska ångestfyllda hantering kom en motorcykel in över järnvägen. När jag först såg lyset mellan träden tänkte jag att dom, polisen, drar runt på två hjul för att komma in i varje skrymsle och rädda folk som kanske inte fattat allvaret. Jag hade ingen längtan efter att dra iväg, särskilt som det fanns fler släktklenoder att proppa in i min Opel-combi, så jag kikade ut bakom gardinen. Men det var inte polisen, på jakt efter kvarsittare. Det var två civilister, och eftersom jag nu visste att området var avspärrat så blev jag först förvånad. Men sedan de kört upp mot grannens Gustavsvik och vänt slog det mig att det kunde vara något mycket värre än bistra tjänstemän. Civilister, ja, men det här var förstås plundrare. Det är tomt i stugorna, det är strömavbrott, här går det att ta för sig! Jag fick upp kameran för att ha som bevis. Hur jag skulle agerat om de båda börjat närma sig min ytterdörr – det hade jag ingen plan för. Men i avsaknad av normala civilsamhällets skyddsmekanismer så – kunde jag bara frukta det värsta. Adrenalinet gjorde sig påmint och jag gjorde mig beredd på att lura bakom en innerdörr. Klockan hade hunnit bli fem i halv åtta på kvällen och civilisterna återkom inte. När kvällen kom mojnade vinden och ett visst lugn infann sig. Plötsligt återvände den elektriska strömmen efter att ha varit borta i tre timmar. Vi i Ombenning har ett annat leveranssystem än de som bor i Våla. Därborta var strömmen borta betydligt längre, och till stort förfång. Mycket mat gick förlorad i tinande frysar. Dessutom hade jag hela tiden telefonkontakt med yttervärlden. Det ringdes en hel del under eftermiddagen och kvällen. Främst var det förstås hustrun, som från vår bostad på Västkusten undrade vilka risker som det innebar att stanna. Det kom att bli en väldigt mörk kväll i vår del. Och det kändes ovanligt att inse att man var ensam på trakten. Rimligtvis hade alla jag känner hörsammat uppmaningen att utrymma. Jag hade börjat skruva fram P4 Västmanland. Där kom man med senaste nytt varje timme, minst. Det var utrymt. Det var väl då också som det berättades om den omkomne. Halvt fascinerad tog jag så min cykel för att rekognoscera, mest bara i närmsta omgivningen. Jag cyklade bort mot Ennora, mot Sjöbergsgården, och det stämmer att ingen fanns kvar. Det var mörkt i alla sportstugorna. Entrébelysningarna var igång, men inget lyse inne någonstans. På väg tillbaka blir jag överraskad av en militärjeep som svänger ut framför mig och speedar vidare ut mot stora vägen. Om det var vakter som jagade vanliga som jag eller som jagade plundrare får jag väl aldrig veta. I vilket fall såg dom aldrig mig. Lugnet var sannolikt bedrägligt. Detta var en rekordbrand, enligt radion. Nedtonad av nattluften, jo visst, men den var nästgårds. Gryningen skulle antagligen ge elden kraft igen. För att minera riskerna valde jag att inte sova inomhus i vårt hus, utan gjorde en bädd nere på bryggan, med full utsikt örter sjön i mörkret. Rätt var det var medan jag talade i telefon med min fru kom ett starkt plötsligt eldsken från bortom Våla-trakten. En explosion ägde rum mitt i brandområdet, och som i ett slag bröts samtalet. Det var strax efter elva på kvällen och natten hade lagt sig, mörk, stilla och ljummen. Det gick att ringa upp igen och än idag vet jag inte vad som hände. Var det en telefonstation som sprang i luften, eller kanske en skogsmaskin – varvid en magnetisk puls påverkade hela området? Vem vet? Ängelsberg by night. Och inte vilket night som helst. Elden lyser upp röken som driver bakom samhället. Halv ett på natten. Bländare 5,7 och 8 sekunders exponeringstid med en Nikon D80 på stativ. När får man en sådan här chans igen? När ljuset återvände såg vyn ut såhär. Klockan är halv fem på morgonen och helikoptrarna har just börjat höras. Det är tisdag den 5:e augusti och jag gör något ovanligt för mig: jag tar en selfie. Pressat läge? Strax efter klockan åtta börjar man hämta vatten i själva Ängelsberg. I sundet mellan samhället och Oljeön av alla ställen. Här drar en förbi framför Bergslagsgården. Vädret ordnade till sig, det blev en stilla och solig morgon. Det syntes rök bortom samhället, men den låg inte över oss. Inte än. Det var tisdag och i morgon, om inget onaturligt tillstötte, så skulle det vara kräftpremiär. Kl fem på eftermiddagen. För stunden hade jag inget annat i tankarna. Gårdagens storm var historia och så länge det var lugnt var jag åtminstone inte rädd. Jag tog fram kräftburarna och förberedde att lägga. Konsekvensen av att behöva evakuera, vare sig sedan burarna lagts i eller när man stod där med tjogtals levande kräftor – den beredde mig inget problem. I händelse av evakuering övervägde jag allvarligt att transportera levande kräftor till någon restaurang i Fagersta för att få hjälp att koka dom. Det kan låta nipprigt, men kändes ändå reellt där och då. Det skulle ändå inte komma att hända, visade det sig. Nu hände rätt mycket på en gång. Min telefon gick varm. Det stod klart på riksradion och P4 att branden absolut inte var under kontroll. Vindar kunde överraska vem som helst i området. Vilken plats som helst kunde på några ögonblick vara insnärjd i förtärande rök och eld. De utlovade flygplanen från Södern hade fastnat någonstans på vägen och plötsligt började röken vältra in igen, här över Sjölunda. Det började bli svårt att andas. Så nära var branden att Världsarvet var hotat. Ortens ögonsten, Engelsbergs Bruk, den unika miljön med dussintals träbyggnader från allra äldsta tid. Nu kämpade brandmanskapet för att hålla stånd där, bara ett par kilometer från oss. Helikoptrarnas entoniga malande ljud verkade komma allt närmare. -Ge dig av, tro inte att det blir bättre om du är kvar. Du kan inte göra något ändå, hörde jag från nära och kära som återkom i telefon. Jag hade ägnat förmiddagen åt att plocka in fler släktklenoder i bilen, mest fotografier och brev. Och nu bedömde jag läget som att det kunde bli svårt att ens lämna om röken lade sig över vägen ut mot Fagersta. Jag hade visserligen båten som en sista utväg, men då skulle jag behövt lasta över alla klenoderna i den, och hur säkert är det att köra pappkartonger med brev ut på en sjö som kan blåsa upp när som helst? Jag lokaliserade kissen, så att jag snabbt kunde få in honom i bilen, och förberedde avfärd. Sms:ade till mina närmaste att -Nu drar jag, kan knappt andas längre. Men telefonlinjen var bruten. Hade masten vid Bromsbo slocknat? Den reser sig hitom Engelsbergs Bruk. En som närapå slocknat, det var solen. Blek var hon när jag körde ut mot stora vägen. Det var tyst och stilla i alla stugor. Tystare och tommare på folk än någonsin förr. När jag passerade min vän M:s hus, såg jag att alla hönsen var kvar. Och fåren i fållan. Jag tänkte att dom knappast fått vatten det senaste dygnet, så jag halade upp telefonen för att ringa min vän och erbjuda mig att serva djuren. Ingen ton. Telefonen alltjämt död. Jag måste vidare. Vid Ombenning stannade jag och vände mig om. Röken fyllde himlavalvet. Plötsligt kom ett sms i telefonen. Min vän Lars i Lerum. Linjen var tillbaka! Jag ringde M, han svarade och han var kvar! Hade bara gått ner till sjön för att spana men var på väg tillbaka hem. Vi bestämde att ses hemma hos honom bland djuren. Plötsligt var jag inte lika ensam och jag bestämde mig för att försöka uthärda ett tag till. Vi stämde träff hemma på vår balkong. M kom och vi skålade i saft på balkongen, på parkett inför en katastrof av en omfattning som ingen hade kunnat föreställa sig här på trakten. Plötsligt inträffade det som jag fruktat allra mest. En helikopter kom dundrande rakt över huvet på oss. Det kunde bara betyda att branden var närmare än någonsin tidigare. Min släkts gård stod hotande nära att bli slukad av lågorna, med allt lösöre från generationer tillbaka. Ovärderliga fakta som inte kunnat komma med i min lilla Opel-kombi. Ett snickarglädje-hus byggt på egen hand av min farmors far. En nyligen avverkad skogsudde som fått gestalt av park, och som hotades att bli en sotig öken. Jo, jag var inte ensam, nu fanns ju M. Men faran var trots allt fortfarande överhängande. Efter några ytterligare samtal och ett besök hos M skakade vi hand. Han skulle stanna bland djuren. Jag skulle ge mig av. Jag var trött på röken som gjorde det svårt att andas. Som jag visste var min avfärd utan återvändo, eftersom polisen upprättat en spärr hitom Fagersta, vid avtaget mot Sundbo. Där kom man ut, men ingen kom in. Jag skulle komma att bli den siste som lämnade Ängelsberg. I vart fall åt Fagersta. Med mig hade jag vår kisse. Han skrek från sin bur. Sket väl på sig och stog i. Spydde säkert också. Men hans plåga var ändå lindrig, i jämförelse. Det var tisdag och någon gång vid ett-tiden kom jag till polis-spärren. Jag flashade mitt körkort för att inte tas för en plundrare och sa att jag kom från Ombenning.
-Det vet jag inte var det ligger, sa tjänstgörande, som var från Uppsala.
-Nä, nä, sa jag med gråten i halsen. Jag var ute och insåg att ett varje sorts  återvändande skulle komma att innehålla sorgearbete i någon form. Jag är såväl glad som stolt att ha kunnat föra berättelsen hit. Och är än mer ödmjuk inför att du valt att följa historien så här långt. Det återstår en del att redovisa, och jag har valt att sätta denna del på pränt först, och snart återkomma med hur det slutade för min del. Slutade? Joo, du. Så långt som ett par månader efter katastrofen så var BRANDEN det helt överglänsande samtalsämnet bland alla de mänskor jag känner i  det Ängelsberg jag följt genom årtiondena. Vi får inte missa möjligheten att sammanställa en gedigen berättelse över hela denna förfärliga episod. Vi har varit med om något som bör ta plats i historien. Därför bör vi dokumentera våra respektive berättelser. I text, i bild, kanske på band, för framtida fördjupning och förståelse. Måtte det inte behöva hända igen! Människoliv och mänsklig kultur ÄR ömtåliga saker. Vare sig hotet kommer från okontrollerade naturkrafter eller valhänta makthavare. Vi har vår historia och den skall skrivas! När jag tar mig an nästa skede av denna berättelse så kommer den bland annat att innehålla upplevelsen av de sydeuropeiska flygplanen. Sådant här: Vi hörs!
Klicka HÄR för att komma till del två av berättelsen 

Det går att placera kommentarer här nedanför. Välkommen att göra det! Vill du veta när jag lagt till mer text och bilder? Skicka mig din e-postadress bara. E-post till mig är johan ätt flygfotohistoria.se