Hösten 1974 hade vi kommit till Ljusbacken. Något år senare planerades en fartygsresa över Atlanten för att de båda familjerna Ahlén / Schrader skulle träffas och börja umgås. Ytterligare ett par år senare låg dessa planer och mycket av relationerna i ruiner. En uppstudsig bilmekaniker hade getts oregerligt fritt spelrum.
På min 30-årsdag beslutade lokala allmännyttan att jag skulle tillerkännas hyresrätt till en trerummare i Delsbo mot att Lillemor som bodde där skulle ges utrymme med sina barn på Ljusbacken. Vi helt enkelt bytte. Före det datumet hade tre år förflutit då allt, ALLT gått fullständigt åt pipan. Efter det datumet gick ALLT fantastiskt bra. Jag brukar säga att mitt liv ”studsade”.
Lillemors ex, flickornas far kallar sig Rom. Han fick möjlighet att bygga en stuga bakom Ljusbackens lagård. Det gick Björn förnär och de båda hamnade i luven på varann. ”Profeten med getabockaskägget” skanderade Björn ohämmat och drog på sig det slutliga måttet av förakt från kvarvarande medlemmar. Anki hade dragit. Brian var på långbesök hemma i Australien. Till och med Pam flyttade, i andra hand, tillfälligt till en lägenhet i byn. Björn envisades med att finnas kvar i röran. När han så småningom försvann bildades en stiftelse. Framgången lät dock vänta på sig.
Min flytt skedde i januari -81. Några veckor senare hade jag fast jobb i Hudiksvall och en ansökan inne till högskolan efter att ha tentat upp mina gymnasiebetyg. Under några magiska dygn den sommaren 1981 fick jag först besked att jag trots hård konkurrens kommit in vid journalistlinjen, Göteborgs Universitet. Och en vacker natt vid Åsbo dansbana fixade jag ett boende i Göteborg. Där i natten fanns Mats Pertoft, sedermera riksdagsman för Miljöpartiet. Det visade sig att han hade ”en ledig plats” i det kollektiv han bodde i, i Haga, ett par kvarter från Journalisthögskolan.
Min lägenhet gick att hyra ut i andra hand. Först till Chriss (som också lämnat kollektivet) med sina barn. Därefter till Tore Härdelin som plötsligt blivit i behov av lite mer ordnade förhållanden.

Karriär

Annars dominerades min flytt till metropolen av återseendet med Gerd, min elev från bikursen sommaren -79. Det var ont om varmvatten på kollektivet i Haga så bekantskapen med Gerd kom att utvecklas via badrumsbesök i hennes lägenhet i Kålltorp, med vidhängande smakrika middagar, till mer och mer samstämmighet i relationen. Hon är den person i mitt liv som bäst kunnat ta hand om min törst efter det som kännetecknar en riktig partner: källa till utbyte, ömhet, förståelse, tillit, betraktande, kritisk blick och intellektuell stimulans. Förutom att vi hänger ihop som älskande ända sedan dess. Vi gifte oss år 1984.
Gerd flyttade med mig till Björkgatan efter examen och vi fick möjlighet att hyra Hammaren vid Norsbron i flera år, alltmedan vår familj växte. Tack Ingrid och Jonas, och kyrkoherde Anders i din himmel!

Som nybakad journalist fick jag jobb på Söderhamns-Kurirens redaktion i Hudik och ett snabbt inhopp på Sundsvallarn i Gnarp innan jag fick ett längre vikariat på Iggesunds Bruk, deras informationsavdelning.
Därifrån värvades jag av Ulf Nordgren till den reklambyrå han drev i Friggesund, Nord-PR AB. Det var ett fräckt jobb med många ”utmaningar” (som det heter) och mina kreativa förmågor sattes på prov. Jag jobbade på Nord PR i nio år. Tack Ulf!
Som en parentes: jag behöll jobbet fast Gerd och jag flyttade åter till Göteborg 1989. Som Ulf sa: -Du kan behålla tjänsten, jag har hört om nånting som heter ”modem”.

Pamela

Hur gick det då för de andra från Ljusbacken?
Mitt kunnande har förstås luckor, så jag kan bara säga det jag vet.
Det hade känts naturligt att finnas kvar i byn medan min dotter växte upp. Men när Shanti var 11 övergav båda hennes föräldrar Delsbo. Jag med familj till västkusten, som sagt, och Pam med sina nu tre barn till östkusten, Kalmar. Meningen var nog att Peter, pappan till hennes båda sista skulle följa med, men det såg jag aldrig riktigt något av. Deras umgänge tunnades väl ut i takt med att han satsade på akademisk karriär.
En lustig aspekt av detta är Peters sedermera akademiska avhandling i psykologi. När den lades fram var det kalas ordnat och jag fick chans att fråga Peter. Han berättade då att hans liv med Pamela hade tagit så gåtfulla vändningar att han var tvungen viga sitt liv åt att försöka förstå vad som egentligen hänt. Detta fick han accept för av sin professor. Jag kan inte annat än ha respekt för Peters ambitioner, även om jag tycker att Pamela representerar en så apart och säkert rätt udda aspekt av umgänge att det knappast borde äga allmänintresse att forska på. Att doktorera bekostas ju oftast trots allt av allmänna medel.
För en inblick i hennes attityd, se bara på utdrag ur det brev som Pamela skrev till mina föräldrar i mars 1979, medan jag fortfarande bodde i kollektivet:
…försöker lära mig att bli en självständig individ för jag upplever att det stämmer inte för mig att delta i ett typiskt parförhållande. Jag tror o verkligen hoppas att Johan och jag ska kunna fortsätta att bo ihop på Ljusbacken.
– – –
Det finns möjlighet att genom att sluta vara gifta att J. och jag kan börja ha ett mycket bättre förhållande, utan förväntningar, förtryck osv. Men det kan hända bara om vi vill det båda två.

Det där är egentligen ett ganska diaboliskt brev. Mottagare är alltså mina föräldrar. De är fullt medvetna om att relationen mellan mig och Pam hade satts på prov ett par år tidigare, sommaren 1977. Men vilka turer den processen tagit hade väl varit svårt att hänga med i, och väl det, får man anta. Dock hade det kommit diffusa och ganska oroande rapporter om vad som försiggick på det kollektiv deras son blev övertalad att flytta in i med sin exotiska hustru. Och där flicke-barnbarnet nu var hänvisat att växa upp.
Förhållandet har uppenbarligen havererat. Sonen, som hon fortfarande är gift med, skall alltså förpassas till någon drängkammare där ett bättre förhållande genom skilsmässa på något sätt skall kultiveras. Detta skall ske utan förväntningar och utan, hör och häpna: utan ”förtryck och så vidare”. Ursäkta men, utan förtryck?
Låt oss bortse från att samhällsdebatten innehöll mängder av berättigade protester mot effekterna av manligt maktspel i allmänhet. Sådant behövde påpekas, och ofta. Men här skriver alltså en svärdotter och direkt anspelar på att deras son skulle gjort sig skyldig till någon form av övergrepp på sin kvinna.
Inga preciseringar. Inga tidsangivelser. Inget om frekvens.
Jag undrar om mina föräldrar möjligen såg framför sig att jag slog Pamela.

Hädanefter är det därför drängkammaren som gäller för honom. Basta.

Brevet, utan kommentar, hade jag ingen kännedom om när jag på våren år 2010 gick igenom mina nyss avlidna föräldrars kvarlåtenskap och fann det, inte så långt ner i högen. Sannolikt hade brevet hållits i aktualitet under många år. Tyvärr utan att jag fått kännedom om att mina föräldrar infogat ett dylikt innehåll i sina livsberättelser. Jag undrar hur dom kände? Jag undrar vad dom tänkte när jag någon gång kom och hälsade på? Att jag var elak mot Shanti också?
Pamelas formulering kräver moteld: att något som skulle kunna beskrivas som förtryck förekommit från min sida är nonsens. Punkt slut.
Notera även formuleringen … det stämmer inte för mig att delta i ett typiskt parförhållande. … Där har vi det svart på vitt. Kanske inte ett typiskt, nähä, utan om det skall vara, så skall det vara atypiskt.
Bara några veckor senare, alltså våren -79, skulle Pamela komma att bli gravid. Med Peter denna gång, rimligtvis under likalydande reservation kring ”typiskt parförhållande”.
Se för övrigt i noteringen om Hans, för vilken det var centralt att tillintetgöra ”typiska parförhållanden”.

Gänget

Brian blev dataknutte i Stockholm. Fick barn med Danielle. Separerade sedan.
Pelle lyckades få en fotskada att ge honom frisedel från framtida förvärvsarbete. Så inga vetgiriga skolbarn fick ta del av denne fantasifulle slöjdlärare. Jag träffade honom i Farsta för några år sedan. Hans nya kvinna sjöng. Senare sågs vi i Delsbo, med våra respektive damer.
Tore var ju gråhårig redan på vår tid. Leif visste berätta att han avlidit i närvaro av släktingar. Var det i Småland?
Ann lämnade som sagt i protest. Hon bodde på Björkgatan när jag flyttade dit. Efter något år var hon tillbaka i Minnesota, hennes barndomsmiljö. Hon hade en liten med Bengt O.
Lasse och Lollo. Hon blev lokalpolitiker i Västernorrland, typ. Han (Lindedahl) firade 50-årskalas i Göteborg på en båt. Jag var med. Han avled alldeles för tidigt. Av egen hand, har det antytts mig.
Lasse skilde sig från Mia, dom fick en pojke men jag tror nog att Lasse aldrig riktigt återhämtade sig. Som jag sa tidigare – sist jag såg honom var det över en öl i Masthugget. Mia är kvar i Delsbo. Vi sågs hastigt sommaren -19. Hennes flickor, nu vuxna, verkar lika rara som alltid.
Leif har haft en kul resa. Han utbildade sig i skogsbruk och har omsatt sina kunskaper i Dominikanska Republiken. I flera omgångar, med kooperativ-bygge och annat trevligt. Nu bor han med sin Kicki i Dalarna.
Cecilia vet jag inget om, liksom Chriss. Anki har jag träffat flyktigt (-19) men kände då en varm inbjudan från henne att besöka hennes bigård på Södermalm.
Jo, Chriss har jag precis fått kontakt med (2019). Hon bor med sin Golden (retriever får man anta) i södra Dalarna.
Lena och Thomas kan inte annat än fått det bra. Gud ske lov!
Roger och Nancy emigrerade ju till Skogsnäs. Men sen återkom han som optiker, i Kristinehamn. Talade precis med Roger (2019). Han berättade att Nancy gått bort i cancer för ett dussintal år sedan. Mycket beklagligt. Jag träffade hennes far i Skogsnäs kring 1978. Nancy hade ”indianblod”.
Susann försvann med Hans. Men gjorde senare sin egen frigörelse. För inte så länge sedan åt vi middag ihop på restaurang i Stockholm. Det jag sa om Ljusbacken då påminde säkert om hur jag skriver här nu. Hon återkom dagen därpå med ett sms. Skrev att hon var skakad.
Monika skilde sig från Björn, bodde sist jag vet, i lägenhet i Delsbo.
Så gott som samtliga borde vara pensionsmässiga när detta skrivs (2019).

Här finns ju förstås en skara barn (och numera även barnbarn) till oss kollektivister. Jag bryr mig inte om att ens försöka redogöra för deras uppväxter och öden. Men man kan alltid hoppas att berättelsen hålls någorlunda levande. Om inte annat så i släktforskningssyfte (!). Jag tror nog de flesta av oss tycker att det fanns ett och annat värt att bevara för eftervärlden.

AAO

Värt att nämna är, att det som jag rekommenderades; om ”dom som jobbade på parförhållanden”, alltså den varianten som Pamela ordinerade mig och inspirerade andra att ansluta sig till, kallat AAO, den rörelsen gick ett snöpligt öde till mötes. Eller snarare förfärande. Efter att Hans med flera åkt på pilgrimsresa till deras centrum i Österrike så började rapporterna komma, att allt inte stod rätt till. Organisationen utvecklades mer och mer till en sekt under en (som så ofta) ”karismatisk” (åh, vad jag är trött på att ett så spännande epitet tillskrivs rena skitstövlar) ledare. Han heter Otto Mühl och är väl Den Ledes redskap i fullfjädrad form. Efter att ha knullat sig upp till ledarposition via villiga och bekännande fruntimmer av alla slag fick han plötsligt syn på barnen. De yngsta i gruppen. Nu skulle även dom välsignas med ledarens undergörande behandlingar. För frigörandet av deras sinnen minsann. Farbror Otto hade kroppsdelar som var skojiga att leka med, det fick de små varelserna sig till livs. Allt för många unga kroppar och själar fick utstå sådana besök innan Österreichises Polizei i razzia brakade in och Mühl blev arresterad på fläcken. Inte mycket av AAO fortlevde efter att den mångåriga fängelsedomen förkunnats. Så långt ett rent nederlag för Den Lede Lucifer.
Några år senare har AAO porträtterats i radio, bland annat av Wenche, flickan på bild här i bloggen, titta på år 1977. Sändes i SR P1.
Och i samma anda: kulturjournalisten Gunnar Bolin gjorde ett reportage kallat ”Min onkels smak för det osmakliga” där han berättade vad han fått höra om sin farbror, den österrikiske fotografen. Som fått nys om AAO och snackat sig till nåt slags ensamrätt att dokumentera vad som hände där, innanför väggarna. Minns inte om Bolin hade tillgång till bilderna, men det kan väl kanske göra detsamma.
Det vore väl kontrafaktiskt att spekulera i vad som hänt om inte Pamela haft smak för dessa dödgrävare.

Björn

Ingen har väl lika vällustigt som han envist propagerat för allt spännande som Ljusbacken stod för när det begav sig. Det finns på nätet timslånga monologer och stimmiga inspelningar av prat där inget tillfälle missas att berätta om allt fint och festligt som hände. Och som inte minst Björn själv varit med om att arrangera.
Så till den grad entoniga berättelser att de ganska snart tappar all spänst. Som jag sa tidigare; det som inte berörde Björn det brydde han sig inte om. Och när han blir kritiserad så kan han välja att bry sig. Eller inte. Oftast inte. Följden: Han missar möjlighet till problematisering. Det är synd.
Undertexten i hans orerande är att han blev grundlöst utputtad. Det tror jag inte. Han bara inte insåg att hans personlighet inte längre var efterfrågad. Den höll inte, var för ensidig. Narcissistisk (ett begrepp på modet). Och framförallt hamnade han i clinch med Rom, som till skillnad mot Björn äger ett analytiskt sinne. Detta utnyttjades av ”rest-Ljusbackarna” för att mejsla fram respass åt Björn, men räckte ändå inte till för att ett Ljusbacken 2.0 skulle resa sig ur askan.
Dom sa hej då till dig Björn. Jag gör likaledes och räknar inte med att nånsin få tillbaks de fotografier som du tog från mig.
Fotnot: I samband med Delsbo-besök sommaren 2019 kunde jag tjata mig till ett magasin diabilder där Björn stuvat ner mina och andras bilder. Det är ett aber att försöka bringa klarhet i vems bilder som är vems.

Hans

Han var ju inte en av oss kollektivister, men får här en betraktelse i marginalen.
Han och Susann flyttade verkligen så att jag slapp se min dotter växa upp med honom framför ögonen. Dom fick barn på nåt ställe inåt Ljusdal till.
Det nästa jag blir varse är när jag besöker Pamela som efter Kalmar flyttat till Stockholm och som tröst får veta att jag (trots alla mina förmenta ägande- och kontrollbehov) ännu är med i ”gänget”. Alltså något postapokalyptiskt pantheon av Ljusbacks-huvuden. Fan tro’t. Och Hans minsann tillhör inte. Gänget alltså. Han hade visserligen flyttat till mytomspunna Järna i Sörmland, vilket säkert inhöstat någon poäng i Pamelas värdegrund, men att han för den skull platsade i gänget – nej, ändå inte. Då ringer det på dörren och i farstun står han så, hennes kamrat i livet, Hans himself. Och vem hade väl kunnat tro nåt annat: Där sprack den bubblan.
När sedan detta med Facebook blir var mans tillhörighet så står det inte på förrän Pams lista av vänner befolkas av just denne Hans. Stort och tydligt.
I början av 2000-talet ges Hans utrymme uttala sig i tidskriften Provins. I en kommentar på en historisk artikel om Ljusbacken talar han om nödvändigheten att kasta av sig ”kärnfamiljs-oket” genom ”allehanda känslomässiga och psykologiska experiment”. Han konstaterar lakoniskt att ”detta experimenterande /alstrade/ kaos” på Ljusbacken. Och: ”spännande var det!”.
Det kan inte uttryckas tydligare: Fram till att Hans dök upp hade vi kollektivister träget och troget kämpat med för framtiden viktiga frågor. Men att vi med detta vårdfall fick på halsen en provokatör som medvetet såg som sin uppgift att frammana kaos.
När han långt senare lägger upp en sajt och presenterar sig så medger han att han visserligen bott i Hälsingland den här tiden (mitten av 1970-talet). Men inte ett ord om inneboende på ett kollektiv utan som ”… konsult i lokal affärsutveckling …”.
Han refererar dessutom till en tidigare tillvaro som ”ultra-hippie” på resande fot. Han? Inget kunde vara mer vilseledande. Jag vet vad en hippie är. Den är ödmjuk, sökande, återhållsam, nyfiken. Inte burdus, hänsynslös och ondskefull.

Återträffen

Om den ändå blivit så pampig som i Anna Odells film!!
Vi träffades på Leifs initiativ på hans och Kickis gård i Tärnsjö 1999. Jag liftade av ren solidaritet, från Göteborg. Tog lång tid.
Socialt inlagrat material fanns nog så det hade räckt till planerade två dagar. Det hade kunnat bli ett givande möte. Björn skolkade, men den frånvaron försämrade nog inte förutsättningarna. Riktigt illa var dock att Hans var bjuden.
Av sådant som dryftades:
Pelle och Chriss hade en dotter tillsammans. Hur gick det?
Mia och Lasse: var är han?
Anki och Cecilia – fortsatta liv som singlar?
Brian – delar du och Danielle vårdnaden?
Pamela – vi ser att din Angelica röker cigaretter – föräldraansvar?
Johan: säg nåt!
-Jag ser att Hans är här. Mitt liv på Ljusbacken bestod i att det var tre år bara uppför, jättekul att delta och jobba där. Sen kom Hans dit och då blev det tre år utför. Jag lyckades få ut honom och tog mig sedan i alla fall levande därifrån. Andra i gruppen hade kunnat inse problemet och mobilisera. Ok, men jag tog fajten. Ont skall med ont fördrivas och jag gick stärkt genom erfarenheten. Den chansen fick kanske inte alla. Måhända hade ni egna drakar att slåss mot, och stärkas av, men till skillnad mot den jag slogs emot kanske dessa inte hotade hela ställets fortlevnad?
Sen fick andra på mötet tala. Och vi har skilts åt och har väl knappast haft något gemensamt sen dess. Inte förrän denna berättelse kom att läggas på nätet i september 2018. Men med revideringar. Den senaste året därpå:

Post scriptum

Utställningen
På våren 2019 fick jag telefon från Hälsinglands museum.
Självaste chefen Gunilla S hade blivit uppmärksammad på att denna blogg fanns och det fanns bilder som hon tyckte var intressanta och hon undrade om det skulle kunna gå att ordna en utställning?
Ett bärande argument från hennes sida var att ”Gröna Vågen” var ett begrepp som många nuförtiden visade intresse för ”igen” och eftersom jag dokumenterat så idogt så passade det att visa hur det ”egentligen var”.
Vi konfererade några turer tillsammans med hennes bekant Gunilla Kindstrand och till slut fanns ett par dussin motiv och lika många nyskrivna texter av mig framtagna. Och museet såg till att, i samarbete med Delsbo Hembygdsförening sätta upp alltsammans, inte i Hudiksvall, utan på självaste Forngården i Delsbo.
Vid midsommar 2019 var det vernissage och en hel del folk hade slutit upp. Det hölls tal och applåderades och skojades och kramades. Stämningen var verkligen trivsam.
Redan efter några veckor hade flera tusen besökare sett utställningen och mer skulle det bli eftersom bilderna hade bestämts skulle hänga in på hösten så att även ortens skolbarn skulle få komma dit. Hembygdskunskap, bevars.
Som om inte denna uppmärksamhet kunde räcka så höll Gunilla K även ett ”Sommar i P1” den 24 juli, där hon välformulerat berättar om lokalhistoria från olika epoker, bland annat vad ”Gröna Vågen” betytt för norra Hälsingland och där utställningen nämns, och även mitt namn figurerar.
En sådan uppmärksamhet hade jag aldrig trott skulle vederfaras mitt fotograferande, och lika försiktig som jag varit i att bre på om den här bloggen (det finns inget av mig om något av detta på facebook och liknande), lika fascinerat ödmjuk känner jag mig inför all uppmärksamhet.
Tack till er alla som skickat uppskattande åsikter om utställningen, fotografiererna och denna blogg! Och tack till ”Gunillorna”.

Om ondska
Jag använder medvetet begreppet ondska i denna berättelse. Det gör jag inte för att enbart förstärka en uppfattning eller för att inhämta sympati. Jag använder begreppet rent faktiskt.
Vi människor har våra begränsningar. Vi kan inte vara fullt medvetna om alla konsekvenser av våra handlingar. Vi begår misstag. Ibland utan annan synbar konsekvens än att vi drar lärdom. Ibland med konsekvens att någon påverkas. Då kan vi behöva be om ursäkt och saker brukar lösa sig. Ibland blir det schism och man skiljs åt utan att riktigt fått klarhet. Man kanske inte riktigt blivit uppmärksammad på vad man ställt till med. Och detta är fortfarande inom det rimligas gränser. Vi är ju, som sagt, inte mer än människor.
Men sedan finns ondska.
Ondska kan vara av den ovan nämnda omedvetna arten. Man har sårat någon, man har gjort ”ont” mot någon. Omedvetet, ber man om ursäkt så går det att förlåta. Oftast är det den drabbade som avgör graden av skada.
Här i berättelsen visar jag på en helt annan art av ondska. Det är när man vet att det man gör skadar, när det står helt klart att människor i ens närhet far illa av ens eget agerande, men man bortser från sådana konsekvenser. Deras uppfattning väger lätt mot argumentet: -Jag ska göra detta. Det är min rätt. Jag bestämmer. Ingen ska ta denna rätt ifrån mig.
Om man sedan blir kritiserad för det man agerat, om man blir slagen, om man blir utröstad, om man blir bortmotad, så bryr man sig inte därför att Jaget kräver utrymme. Man tar sig rätten att framhärda oavsett konsekvenser. Magnifik självhävdelse, ofta på bekostnad av andra.
Det är när man vet att det man gör är fel, därför att omgivningen varit tydlig med det, men man ändå går på, det är det som kan skrivas som Synd med stort S.
Vi vet att Hans kom till Ljusbacken med den uttalade förvissningen att parrelationer skulle utplånas. Han kan ha haft förklarliga själ för en sådan tanke. Kanske hade han blivit blåst av nån brud. Kanske hans uppväxt var dysfunktionell. Kanske han indoktrinerats av AAO eller liknande?
Inom kollektivet fanns inga laddade uppfattningar om hur man skulle leva ihop. Parrelation som gifta var ok. Singel var ok. Andra konstellationer fanns väl också.
Hans hade siktet inne. Han valde att attackera den parrelation som var min och Pamelas. Idén var att sådana relationer utplånas. Jag såg ingen poäng i sådant tänk, men hur beredd var Pamela? Det visade sig att hon lät sig bevekas. Han njöt av hur lätt hon lät sig påverkas och sög girigt i sig hur hennes förändring plågade mig. Han var hela tiden medveten om hur jag plågades. Och såg förstås att vår dotter blev allt mer villrådig. Men det var helt i linje med idén. Han hade för avsikt att framkalla kaos och han lyckades. Han fick däng både socialt och kroppsligt, men var så inspirerad att han bara skrattade bort det. Att njuta av att plåga andra är att vara ond.
Att dessutom uppleva framgång i sitt uppsåt tar en till ett tillstånd som är svårt att beskriva på svenska språket. I engelskan finns begreppet ”Iniquity”
Lägg märke till att för Hans del handlade det inte om att vinna Pamela. Hon var bara en bricka i spelet. De båda blev förstås aldrig nåt par. Processen gällde att spränga relationen. Resultatet kunde väl bli lite vad som helst. Och det var precis vad som hände.

Några ytterligare saker
som jag inte nämnt, men som hade kunna platsa.
Kommer kanske i senare redigering.

Satt långa stunder på Delsbo hotell o läste Urantia-boken. Över en fika i glasverandan. Toppen. Lugnt och skönt. Det var 1979.

Nån advokat i Hudiksvall låg på för att jag och Pam skulle skriva på om skilsmässa. Så blev det. Hon var dock inte drivande för det var ju ”bara världsliga papper”.

Mia skickades till Björkgatan att förhandla med mig om min ägarandel.

Upprinnelsen till bloggen är att Shanti frågade om hur det var på Ljusbacken när hon var liten. Så liten att hon inte själv minns.
När jag flyttade till Björkgatan var hon på sitt femte år. När jag flyttade från Delsbo var hon 11.

Mycket elände genererades. Man skulle kanske kunna förvänta sig att andra spelare i dramat gick igenom en och annan katarsis i gynnsam eller åtminstone tankeväckande riktning. I så fall hade jag givetvis tagit med detta. Någon kanske hade kommit på ”bättre tankar” och velat be om ursäkt. Frånvaron av ursäkter talar för att folk behållit sina positioner.
Förutom Peter är Rom den som visat störst ambition. Rom aka Li är sedan många år doktor i psykologi i Kalifornien och har skrivit flera böcker. Säkert har han haft möjlighet att dra slutsatser från sin tid i Delsbo. Vi har haft intensiv brevväxling där han tagit del av min berättelse.

It has been said by her in commenting these affairs that
she was ”… having difficulties integrating her divine masculine”.
Well, what can I say, other than: Too bad for you, cause there have been times when my masculinity has been considered close to divine.