1976: nedkomst / utkomst

Går det bra att visa naket på internet?
Är påven katolik?

Ni som demonstrerade frihet, hyllandes naturens eget showroom. Ni som sprang omkring med tuttar och pittar dinglande. Kom till mig nu och säg att det var ett stort misstag. Att det inte var meningen att någon skulle se. Fast ni rörde er fritt över ägorna och inte gjorde något för att hindra saken. Det är 40+ år sedan nu.

Ni som ställde upp på dessa bilder: Är det inte fantastiskt? Vilken kreativitet i ordets bästa bemärkelse. Ni ser så stolta ut. Ni fanns verkligen i ett sammanhang. Ni bar på allas vår framtid. Kvinnofrigörelse illustrerad.
Jag som plåtade är lite stolt som drog ihop alla till denna session som ses här. Det finns fler bilder.

Våra vårdfall
Vi tog på os att ta hand om klienter som kunde vara betjänta av vår livsföring. Vi gav dem inte någon specifik behandling, och de förväntades vara fria både från olagliga droger och psyko-medicinering. De fick vara med oss om de skötte sig. Plus att vi fick pengar varje månad. Pengar som i sin helhet gick till driften.
I de allra flesta fall var vårdfallen inga problem. Vi hade en del ”café och gatuboxare” som någon gång kunde få ett spel, men det kände dom oftast på sig innan och drog för det mesta iväg för att inte trassla till det med oss. Ljusbacken kunde därmed få ett visst rykte om att släppa ifrån sig knäppgökar på de mest udda tider, men vadå – vi var ju inget fängelse, och det förstod ju alla.
En morgon vaknade jag av vrål nedifrån Vita husets gräsmatta och Jeff låg illa till med en bärsärk som stod över honom med en trädgårdsbänk på väg att sänka den in i hans kropp. Men någon förbarmande omständighet, typ Juanita, lyckades gå emellan och Jeff hann kravla in bland vinbärsbuskarna innan soffan landade med ett brak.
Men sedan Röda husets världsförbättrare tagit över fastigheten hade vi knappast några problem. Lasse Lindedahl räddade en som hade hängt sig. Lasse hörde knirkandet i logens bjälke och förstod direkt. Han kunde skära ner offret utan omsvep och räddade inte bara killen från döden utan Ljusbacken från den nesa det hade inneburit.
Inga problem alltså – förrän den ödesdigra våren 1977, men det är ett annat kapitel.
Det var då ett vårdfall kom att äventyra hela Ljusbacken-projektet.

---

---

Vi tre for sedan direkt från BB till Stockholm för att hälsa på mina föräldrar, med deras första banbarn. Det var ju ännu lite stökigt på Ljusbacken efter att vita husets folk flyttat och kalla vintrar var det lite ojämnt med den vedeldade värmen i kåkarna.
Så vi tog tåget från Hudik, och den resan ska inte ordas mer om här, inte mer än att bilden på den nyblivna modern ju känns klassisk. Tagen ombord på tåget.

---

Meanwhile, back at the farm:

---

Ett långlivat vårdfall var Riisto. Han hade säkert nåt rum men häckade oftast i enskildhet ute i ekonomibyggnaderna. Där kunde han ägna sig åt en del personliga böjelser, så som att röka, vilket absolut inte var tillåtet i husen eller på gården. Han var en snäll själ som insåg att vi kunde ta illa upp, därför förhöll han sig diskret. Men en natt tog hans övningar en ände med förskräckelse. Om våra omsorger ledde till någon stadigvarande förbättring låter jag vara osagt, men att ha honom hos oss var möjligen den bästa lösningen för alla parter.

Kursgård, som sagt, skulle vi ha. Vi skulle ta dit lämpliga profeter för att visa de allra bästa lösningarna på de allra viktigaste frågorna. Det må gälla biodynamisk odling, tai-chi, buddhistisk meditation, vegetarisk matlagning, kvinnlig röstbefrielse, folkdans, biodling, astronomi, astrologi, växtfärgning eller energiåtervinning. Bara för att nämna några självklara ämnen.
Vi skulle ha gäster som fick sig denna kunskap till livs, och vi själva skulle få ta del av allt detta utbud. Det var en väldigt bra idé, och nu var det bara att sätta den i verket!

Först ut bland kurser våren 1976 var ”Levande verkstad”. Jag tror det var vår mest konstnärliga deltagare Ann som fixade fram den kursen, och den riktade sig främst till oss boende och våra tre vårdfall.

Gruppbilden får symbolisera hur förhoppningarna flödade den här tiden.
Vi hade mycket jobb framför oss. Spännande jobb. Viktigt jobb. Här går startskottet.

Hög tid att dra igång vårbruket. Mycket lök och morötter och kål och spännande grejer ska skördas när tiden är mogen.

Så var det detta med den lilla familjen.

Jag själv tar bilden. Se hur högerarmen försvinner i vänsterkant.
Att låta skägget växa på detta sätt faller tillbaks på tanken att det är Skaparen som har hand om sin skapelse. Har Han gett mig denna (speciella) skäggväxt så får jag allt finna mig i den. Liksom min omgivning får finna sig i hur jag ser ut. Håret var inte klippt eller putsat på några år.
Men vår lilla kicka har det ändå tryggt och gott mellan oss.

Gruppen hade en del åtaganden. Här är Pam och jag på besök i Ramsjö, stället som Pelle skrivit från. Där bodde nu Jeff med sin nya flickvän. Juanita var inte kvar där längre.
Myndigheterna hade anvisat oss ett vårdfall som skulle besöka olika platser som kunde bli aktuella att ta emot. Ramsjö-kollektivet var en sådan adress. Det hela var väldigt informellt.

Resan gick vidare
Nu upp till Skogsnäs-kollektivet i Ångermanland. Det fanns ett tryck från myndigheterna att erbjuda platser för vårdplaceringar i lantliga miljöer långt från storstädernas vimmel.
Det fanns förstås en grundstämning av sympati mellan de olika grupper som etablerat sig på landsbygden. Ljusbacken ingick som en naturlig del.

Det fanns en viktig skillnad mellan exempelvis Skogsnäs och Ljusbacken.
VI hade lite mark men många rum. Skogsnäs hade ont om husrum men rejält med skogsmark.
Här ser vi en liten ung familj på en av de få förstukvistar som Skogsnäs-kollektivet hade. Över tid kom många att bygga egna hemvisten på markerna.
Minns inte vad personerna hette, men kvinnan vill jag minnas var danska. Flera av männen på Skogsnäs hade sina rötter i Östergötland.

Det här är Ann och Criss

-Vad i all sin dar har hänt?
Utbrister Anki medan Joanna spänt tittar på.
Pamela hade fått ett bistick vid ögat. Resultatet ses infällt i bilden.
Skulden till missödet kanske inte föll på mig, utan på naturens nycker, men biodling kom att bli mitt bidrag till den naturenliga trädgårdskulturen på kollektivet. Kaj hade lämnat efter sig några kupor och därför hade Brian och jag åkt på kurs.
Vi kom hem med entusiasm, och biodling kom att falla på mig.
Annat jag bidrog med var undervisning i astronomi,
ekonomisk redovisning och att ha hand om allt
pappersarbete som rörde placeringar och vårdfall.

Alla vi boende på Ljusbacken hade i någon mening olika nischer som vi agerade i, olika bakgrundskunskaper och fallenhet som det varje dag uppstod behov av att nyttja.
Men den övergripande känslan är ändå att de flesta var väldigt all-round. Alla insåg att det gällde att hugga i, och att jobba i en positiv anda, utan att spela Allan eller att skygga för ovanliga grejer.

Och det här är Thubten Pälgyä

Thubten var egentligen holländare. Men han hade färdats i Himalaya och så småningom slutat sina pilgrimsfärder i ett tibetanskt kloster, där han fick sitt tibetanska namn.
Thubten gjorde väl ingen hemlighet av att han flummat på rätt bra på sina ”resor”. Men detta hade han eftertryckligt lämnat bakom sig, nu efter flera års disciplinerad träning till att bli, inte bara munk utan även förkunnare.
Denne visionär menade att hans trosföreställning – den var ”the most complete trip of them all”. Vi var flera i gruppen som hade anmält oss till kursen – tibetansk buddhism-meditation. I sällskapet ingick Zopa, en munk med rötter i New Yorks judiska kvarter, samt en nunna, tyska vill jag minnas.
Alla vi som var med i retreaten, vare sig vi redan hade egna mantran eller ej, vi fick ett nytt som vi snart lärde oss utantill:
Tayata åå mone mone maha monayä sååha

Därmed var Ljusbacken etablerat som ett internationellt kurs-centrum.

Vilken söt idyll! Kickan har spegel vid skötbordet och bekantar sig därmed med sig själv från tidigaste tid.
Här är Shanti knappt halvåret. Soliga vindar susar genom öppet fönster och pappa plockar fram kameran, vill vara med själv han mä.

Och sen kom den här farbrorn in i bilden:

Sten hade ett brokigt förflutet. Ett par kamrater till honom föreslog att myndigheterna skulle släppa taget om mannen och låta Ljusbacken få bli hans hem under en tid.  Vi visste att han skjutit skarpt i centrala Stockholm, och straffats för det. I början var han mycket medgörlig för att sedan bli mer bullrig. Men det var påfallande hur han respekterade det som vi Ljusbackare ville verka för. Någon gång fann man honom överförfriskad nere i byn. Men han vinnlade sig om att aldrig vara otrevlig. Han blev kvar gott och väl över ett år.

Själva vinnlade vi oss om att leva drogfritt.
Det var väl inte jättesvårt för att av allt sattyg som fanns så var väl alkohol bland det mest jävliga. Man blev omtöcknad, vissa kunde bli aggressiva. Man fattade aldrig några bra beslut under ruset och dessutom var drogen dyr, svår att få tag i och lämnade ett hemskt efter-rus dagen därpå. Nej tack – den var det inte svårt att avstå från.

Vi skulle ju dessutom ta hand om systrar och bröder som inte hade lika lätt att se på saken. Och så hade många av oss andra erfarenheter, av andra droger. Men vi nöjde oss med att besluta att stället skulle vara drogfritt, punkt slut. Den som vill anklaga mig för att i hemlighet ha tummat på denna regel under den här perioden, den må tala nu. För det skedde inte. Jag slutade även med tobak, som varit lite av en side-kick för mig sedan skolåren.

Att placeringar gick ut på gårdsplan och rökte, det fick alla stå ut med.
Det blev skandal året innan när Staffan Humlebo synts med en cigarett på gårdsplan. Det hade varit under den stressfyllda situationen inför att de skullle köpas ut av oss i röda huset.

Så blev det matfront igen, mot slutet av sommaren, detta gynnsamma år 1976. Året när allt löpte på i rätt riktning, det år då framtiden lovade stort. Vi var en grupp som kunde visa på hållbar, kvalitativ förbättring. Vi med vårt sätt att leva och våra inbjudna visionärer med de budskap de förde fram.

Skördetid och Anki visar stolt vad huset förmår.
Jerker Engborg är på besök inför kommande kurs. Det han inte vet om biodynamisk odling – det är inte värt att veta.

.

.

.

.

.

Så ber jag att få presentera en av de bästa bilderna
jag tog under mina år på ljusbacken:

Här är Roffe engagerad i potatisskörden.
Och en ytterligare kamrat som ömmar för Ankis hund Sara.
Medan Anki själv djupdyker i potatisupptagaren.

Dags för kollektivet att ge sig ut och resa.
Nu till Hässelby, Stockholm.
Någon (vem?) hade fått nys om att gamla växthus skulle jämnas med marken och det var gratis att bara hämta; stålbalkar, glas, infärstnigar, rubbet.
Så kom det sig att ett stort begagnat växthus demonterades och senare kom att resas på planen framför röda huset.

.

.

.

.

.

År 1976 börjar gå mot sitt slut.

Ett händelserikt år. Födslar. Planer. Samarbete. Visioner.
Vi ville inte bara bo ihop, vi ville visa världen nåt. Nåt nytt.

Vi hade förvisso inte alla svaren, men vi ville inte vara svarslösa. Hellre pröva och se än att förkasta och ge upp. Detta i en tid långt före återvinningscentraler, ekologisk mellanmjölk och avgaskatalysatorer.
Vi gjorde sådant som knappt någon västerlänning ägnat en tanke förut: Giftfri odling, kompostering, resurshushållning, lokalt medbestämmande. Inre harmoni genom meditation, yoga och i gruppmöten med demokratisk atmosfär.
Vi lät folk vara som dom ville, men brydde oss istället så gott vi hade förstånd och erfarenhet.
Björn skrev: ”Ljusbacken välkomnar alla som välkomnar andra”. Det orsakade förvisso debatt, men stället balanserade hela tiden på ett spännande sätt mellan att vara ett Hem utan alltför mycket input, mer statiskt, och ett Nav där dörrarna alltid stod öppna, öppna för nya ansikten och idéer.
Alla vi som bodde där pendlade mellan dessa båda positioner, dels beroende på hur vi var som personer, men också över tid, beroende på olika händelser som påverkade oss.

.

.

.

Vi började detta år med tre havande kvinnor.
Vi slutar med tre kämpande killar;
Två Lasse och en Johan.
Lindedahl bodde hos oss med sin familj, på väg till nya äventyr. Han tog mängder av foton. Kanske finns hans material bevarat någonstans? Här bär han in ved till pannan. En gång räddade han livet på en placering som bestämt sig för att sluta sina dagar på Ljusbacken. Själv dog han olyckligt nog för många år sedan.
Lasse med skinnjackan var placerad, med allt vad det innebär av stigmatisering och av dömande blickar från myndigheter. Att bli skickad till Ljusbacken utgjorde en avlastning för en och annan socialnämnd. Och meningen var väl att kollektivet skulle utstå besvär av placeringen för de pengar vi fick i ersättning.
Men denne Lasse här, han var stark, en sökare, en kille med gott hjärta och varm blick. Vem vet hur det gick för honom? Bra hoppas jag.
Så jag själv. Här ännu obekymrad om prövningar som står på lut. 1976 var det år jag blev far. Det var året som slutade i förhoppningar, visioner och kärlek. 1977 kom att karaktäriseras av helt andra kvaliteter.

Nästa år är 1977

Först publicerad i mars 2013

Kommentar till denna sida lagd medan sajten låg på en anna domän,
från Christina Cedergren (hon har även en porträttbild bifogad) den 9 september, 2015 kl. 01:08:
Den unge mannen på bilden från Matfrontsmötet heter Nils Nordvall. Han bodde på kollektivet Nylandet. Dit kom jag också i november 1976 som gravid sextonåring.
På vilket jag svarar den 21 september:
Hej och tack för info. Nylandet, minns inte var det låg…
Och Nordvall.. Det fanns (finns) ju två systrar Nordvall i Delsbo, från Göteborg. Skulle dom haft en bror?
Och det du väljer att föra in som slutkläm får ditt kortfattade meddelande att vibrera av dynamik:
”… som gravid sextonåring.” Javisst. Vi har alla våra förtätade berättelser. I den mån vi nu väljer att ge dem offentlighet.
Hälsningar från Johan
Och tilläger i december samma år:
Nylandet, det slår mig nu, var inte det Ramsjö-gruppen?
Johan

---