Av Johan Ahlén
I början av augusti för femti år sedan kom jag och Pamela cyklande till Ljusbacken.
Pelle Jonsson hade gjort oss uppmärksammade på platsen. Att där fanns en möjlighet till kollektivt boende.
En grupp av tidigare bekanta hade köpt stället tidigare på våren och nu började folk samlas från olika hörn av världen.

Då, för femti år sedan fanns ännu inget kollektiv på Ljusbacken. I april -74 hade fastigheten köpts av en grupp tidigare bekanta, med intentionen att göra något gemensamt, helst med ”andliga” förtecken.
När sommaren kom visade det sig att en i ägargruppen, Björn, utmärkte sig genom att frikostigt bjuda in folk att flytta in, att vara med att bygga verksamhet och att bosätta sig permanent, om det passade. Det var en attityd som överraskade de övriga ägarna. Björn ansågs gå för snabbt fram. En schism kom snart att utvecklas.
Den 4:e augusti kom jag och min hustru Pamela dit, cyklandes från Bergslagen. Vi hade lockats av ett meddelande från min gamle kumpan Pelle, att de fanns något slags kollektiv som kunde visa sig intressant i Delsbo. Mycket riktigt fanns han där, på gårdsplanen när vi anlände.
Att vi båda, jag från Bromma och hon från San Francisco ens gav oss dit hade bakgrund i att vi vistats en längre tid i hennes hemtrakter i Kalifornien, men att jag aldrig kände mig riktigt hemma där, och att vi kommit fram till att bo i Sverige, men i så fall i kollektiv.
Ljusbacken var i så fall verkligen ett drömställe, för om man skulle tro Björn var det bara att flytta in, sätta igång och bygga sin framtid där. Vid den här tiden hade Pamela och jag en hel del resande bakom oss men hade en sista önskan: att åka till Indien innan vi skaffade barn. Så fick det bli, så mot hösten 1974 stack vi iväg med en uttalade förhoppningen att bosätta oss permanent på Ljusbacken kommande vår.
Väl tillbaka, på försommaren -75 var stället fortfarande till majoriteten befolkat av Björn och dem han bjudit in och som valt att stanna kvar. Den skaran befolkade nu röda hustet, medan de övriga ägarna i praktiken retirerat till vita huset. Men ägandet, och därmed beslutsrätten var inte omdisponerad. Räknat över hela Ljusbacken fanns ännu på sommaren 1975 inget kollektiv. Det fanns en grupp människor som levde på nåder under Björns beskydd, men som när som helst skulle kunna avhysas om de övriga ägarna velat göra sak av situationen. Juridiskt sett var vi husockupanter.

Om jag och Pamela skulle satsa på att bilda familj och skaffa barn kändes detta ogörligt. Problemet mellan de båda husen hade bara förvärrats under vår Indien-resa och eftersom ingen verkade ta i frågan valde jag att göra det. Jag bad om tillträde till vita huset för att höra deras krav, vilka jag framförde på möten i röda huset, och efter ett antal rundor kröntes min diplomati med resultat: Kvintetten som bodde i vita huset gick med på att flytta mot att vi andra gav dom ett hyggligt vederlag. På nyåret 1976 (eller däromkring) blev affären klar och folk från röda huset tog det vita i besittning. Utlänningar hade på den tiden inte rätt att äga fast egendom, så vi var fem svenskar som skrivit på kontraktet. Och då helt i enlighet med att vi skulle driva Ljusbacken kollektivt, tillsammans med namngivna utländska kamrater som bodde där. Och att vi inte skulle låta någon flytta in om inte alla var överens. Den som vill fira minnet av ”starten” på kollektivet får nog ge sig till tåls till nyåret 2026 för att med någon slags rimlighet uppmärksamma korrekt tidpunkt.

Ett resultat av Pamelas och min förening blev, som planerat, ett gemensamt barn, Shanti, som föddes i mars 1976. När kollektivet stod i sin mest spännande uppbyggnadsfas. Det skulle bära iväg långt att gå in i detalj på allt som drogs igång, som planerades och alla tankar och visioner som flög genom luften och som togs upp vid tedrickande, yoga-övande, musicerande och på möten. Men det var mycket. Stämningen var elektrisk.
Redan första sommaren hölls välkomnande samling med kurser och tillresta. Det var odling och meditation, matlagning, bakning, fiolkurser och alternativ energi. Marknadsföring av sådant skedde mycket på initiativ av Björn. Mötena bidrog med en del intäkter så att ingen skulle behöva jobba heltid utanför kollektivet. Bidrog gjorde även ”placeringarna”. Individer som av sin hemkommun bedömts vara i behov av anspråkslös vistelse långt från storstaden och långt, likaså, från droger. Vi fakturerade regelmässigt för detta och stundtals blev vi anlitade av Kriminalvården för att göra ”placeringsresor” för kortare besök hos oss själva eller till adresser ofta längre norrut i landet.

Vår dotter Shanti har i vuxen ålder återkommit med frågan hur det var på Ljusbacken under den tid, 1976 och framåt, som hon inte har egna minnen av. Jag har efterkommit hennes önskemål genom att göra en berättelse med text och egna fotografier av den tiden. Eftersom materialet innehåller berättelser om många människor, inte endast vi som bosatt oss där, så har jag tyckt det finns ett allmänintresse att publicera materialet. Det ligger här intill på sajten kulturprofil.se. Välkommen ta en titt.

I min genomgång av bilderna och i skrivandet av texterna visar det sig att Ljusbacken som kollektiv nog kan betraktas som en ganska kortlivad företeelse. Jag vill hårdra och säga att kollektivet levde endast 18 månader, fram till juli 1977, då krafter tog sig in som kom att luckra upp hela den storslagna idén om en verksamhet fylld av gemenskap, framtidstro, andlighet, miljötänk och solidaritet. Det jag vill problematisera bilden med gäller den enskilda händelse som bidragit mest till att förstöra tanken på ett kollektiv på Ljusbacken.

Det började med att ett av våra vårdfall, Hans, ansåg sig behöva rejält utrymme, socialt och rumsligt. När andra nyinkomna förstod att vara ödmjuka och inkännande valde denne att skräna hög musik ut på gårdsplanen och göra sig hörd över gårdsplan och nejd. Flera av de fastboende fann snart att den här killen knappast skulle kunna få en framtid på Ljusbacken. Om det nu inte varit för Pamela. De båda valde att ägna varandra mycket uppmärksamhet. Så till den grad att det familjeliv som vår dotter Shanti och jag börjat forma plötsligt visade sig trasas sönder. Hon, Shanti, var blott ett år gammal när moderns agerande tog förfärande former. Dels var det givetvis mot alla direktiv att lägga sig med vårdfall, dels blev känslorna i vår del av kollektivet helt omkullkastade. Repliker som: Om jag inte får knulla honom tar jag jäntan och far till USA, kunde höras. Och från hans del finns belagt att han hade för avsikt att motarbeta varje form av parsammanhållning.
Detta triangeldrama hade möjligen kunnat redas ut om det inte varit för händelser kring månadsskiftet juni / juli det året. Då var Ljusbacken värd för ett möte, en ”riksdag” om man så vill, inom kollektivrörelsen. Många grupperingar fanns på plats, så även AAO från Österrike, med folk från deras filial i Oslo. Det var en grupp som ägnade sig åt utlevande ”terapi” med inriktning riktigt öppna förhållanden. Alla skulle i princip ligga med alla.
När den gruppen presenterades hade jag redan flytt fältet. Jag behövde få perspektiv och kunde inte med Ljusbacken när det kryllade av folk och när mina känslor befann sig i roterande kaos. Dock lyckades Pamela spåra mig och, full av inspiration från AAO locka med att det fanns en grupp som ”jobbade med det där med parförhållanden” Jag borde träffa dom.
Vill du att jag skriver mer? Lägg till kommentar här eller hör av dig till johan@kulturorofil.se